Ni är lite onödigt optimistiska må jag säga.
Men allvarligt, om vi tar konstgödning som ett exempel... Även om Sveriges befolkning minskat med 2/3 till ca 3 miljoner går det åt en hel del för att föda dem och se till att de har nån slags drägligt liv. Nu är det inte den enskilde survlarens ansvar men börjar även de svälta så blir det problem ändå.
Konstgödning (NPK) görs av kväve (N) via en extremt energikrävande process, fosforn (P) och kalium (K) bryts ur gruvor och finns inte i Sverige. Visst kan vi täcka en del av behovet av kväve genom återföring av slam och annat men för att hålla en reducerad folkmängd igång funkar det inte och man saknar P samt K. Även om brytning av P och K fortsätter, hur får man tag i det? Har ekonomin havererat blir det extremt svårt att sköta betalning över långa avstånd och befraktning utan fungerande kreditsystem och bankväsende blir i stort sett omöjlig för såna mängder det handlar om.
Så har vi olja och energi i allmänhet. Det mesta vi behöver transporteras, i slutänden med lastbil som kräver diesel, underhållsmatriel, service och reservdelar. Om det blir så illa efter en vecka utan lastbilar
https://www.msb.se/Upload/Forebyggande/ ... 6retag.pdf hur blir det då efter ett par år?
Jag förstår inte alls den optimistiska syn som ges uttryck för här - givet förutsättningarna i första inlägget. Samhället är kaputt. Vi saknar moderna resurser, förutom det vi kan ta från ett döende samhälle, så visst. De första 20 åren tills solpaneler pajat, regulatorer brunnit upp och batterbankar dött kanske funkar något så när. Men sen då? Hur lever en reducerad befolkning när maten måste odlas med gamla metoder på utarmade jordar, när de högavkastande djurarterna får problem utan sina anpassade miljöer och energi är en bristvara?
Klart att folk fortsätter att dö av så det löser sig automagiskt med tiden. Men de som klarar sig hur gör de?
Jag undrar hur ett liv efter en svår TEOTWAWKI kan te sig och om vad man kan göra för att underlätta för sig och sina... Jo, jag vet att jag varit inne på detta förut men det är väl ingen anledning att låta bli ett varv till? Jag tror dessutom att frågeställningen är åtminstone delvis ny.
Det är för övrigt det håll jag kom ifrån från början och det håll jag är på väg tillbaka till i mitt preppande. Krisberedskapen, åtminstone för kortare kriser, börjar kännas under kontroll
så nu kommer de gamla hjärnspökena tillbaka.
/MulenDag