MulenDag skrev:
Det är väldigt mycket svårare att vara snäll än att vara dum/stygg, speciellt om man börjar fundera över vad det innebär att vara snäll. Den snälle vännen är den som talar om att man att man har drogproblem, att man luktar illa eller uppför sig illa. Att "vara snäll" och inte påpeka sånt som faktiskt är skadligt i längden är bara konflikträdsla.
Precis som du är inne på, så är det svårt att säga när man egentligen är snäll eller elak. Tydligen har ens egna referensramar, dvs världsbild, ett ganska stort ord i leken, så att säga. Alltså min tidigare erfarenhet av vad jag är van vid att kalla 'snällt/gott' (och därigenom också motsatsen), verkar vara ganska avgörande för kommande bedömanden. Faktum är att jag till och från också idag blir förvirrad om sånt här. Tydligen är det rent av en svår grej att förhålla sig till - otippat nog. Personligen Tror jag att jag kan finna rättfärdighet i att göra så gott jag kan/förstår/känner i stunden. Sen att det ändå blir fel, för ögonblicket så lever jag med det, och hoppas att en fundamentalt god intention skiner igenom i längden. Kanske når jag annan visdom imorgon.
Jag ser dock idag en stor nackdel i den här tvungna icke-ilskan som genomsyrar vårt svenska samhälle idag. Visst, det är tydligen effektivt i sofistikerade sammanhang, tex affärer - men jag menar att det kommer till ett rejält högt pris, som jag tror idag betalas av otroligt många, utan att man ens reflekterar över om det egentligen är värt det eller inte. Och jag är nästan säker på att det har med generationsväxlingar att göra, och därigenom också minnet som i stor mån försvinner mellan generationer. Long story short, så tror jag att vår 'oförmåga' att idag bli arga på allvar, eftersom det varit indirekt förbjudet och bundet till indirekta straffutmätningar (främst socialt, vilket blir mer och mer avgörande i vårt mer och mer sofistikerade samhälle), faktiskt ligger till stor grund för att saker går så snett som de håller på att göra.
Och jag tror att det blir värre och värre, ju längre man inte 'får' prata om det. Och det ges inget utrymme någonstans i vårt samhälle idag, där man faktiskt får just prata om det.
Jag tror, även om jag mycket väl kan ha fel, att det är otroligt genomsyrande för de allra flesta av oss, att man just inte vill tillåta sig själv att någonsin bli arg. Genomsyrande och faktiskt förödande. Men det är just en inlärd hjälplöshet, precis som begreppet learned helplessness, där man håller en babyelefant i en kedja så stark att denne inte kan bryta kedjan med kraft (eftersom den är liten), senare visar sig i att man kan hålla en fullvuxen elefant med ett tunt rep - eftersom att den vuxna elefanten aldrig ens försöker bryta sig loss, eftersom den lärt sig att det ändå inte går. Men det är bara den själv som inte vet, att det skulle vara jättelätt för den.
Jag tror att det råder en ohälsosam övervikt mot den inlärda hjälplösheten, fast i termer av att man inte 'kan bli arg', i samhället. Jag tror att mycket personlig självkänsla och faktiskt ett på sikt bättre samhälle kan nås via detta. Även om man också behöver vara beredd på att man just Måste kunna hålla tillbaks sig själv också. Kanalisera, Utnyttja ilska, som vilken annan känsla som helst. Men var i så fall försiktiga, och var beredda på viss blowback, var beredda på att behöva be om ursäkt och säga förlåt. Men ärligt talat, så tror jag att vi alla har att vinna på det.
Så, lite lösa tankar.