Jag
tror att:
Nu ser vi en period med
oljepriser under eller kring $50/bbl vilket gör det lite konstigt att ekonomin inte tar fart ordentligt igen. En som tänkt mycket kring det är
Gail Tverberg på "Our finite world".
Kort menar hon (om jag fattat rätt) att när resurserna blir för dyra kraschar efterfrågan p.g.a. att företag konkar och folk blir arbetslösa. Därmed blir det ett överutbud som får resurspriserna att sjunka vilket slår ut de utvinningsföretag (t.ex. olja, kol, malm) som ligger på gränsen till lönsamhet. Efter en tid (några år?) leder de billiga resurserna till ökad efterfrågan när produktionen tar fart igen men nu finns färre producenter av resurser så det blir brist, priset stiger raskt och efterfrågan kraschar igen. Så snurrar det på tills allt totalhavererar.
Jag tror på henne. Konventionell oljeutvinning, kanske den viktigaste resursen för vår ekonomi, toppade kring 2005/2006 och ligger nu och guppar på ungefär samma nivå som då. Tillskottet av olja kommer från okonventionella utvinningsmetoder som tar sands, fracking och deep water drilling. De metoderna kräver ett betydligt högre oljepris än $50/bbl för att vara långsiktigt lönsamma. De kommer att slås ut.
Andra resurser som jord (vi bebygger jordbruksmark och jord blåser och rinner bort) är inte prissatta. Det är produkterna som odlas som prissätts och så länge de rikaste 2/3 eller så av jordens befolkning har råd att köpa käk så kommer det att fortsätta. Samma sak med andra resurser som vi gör av med för mycket av. Virke, djur, havsinnevånare, rent vatten och ren luft. Alla saknar pris innan de produktifierats till ved, mat och dryck. Eftersom miljön som ger resurserna inte har något värde kommer den inte att tas om hand och därmed överexploateras tills det är slut.
När vi närmar oss slutet kommer förstås ROEI (Return On Energy Investment) att bli allt lägre så att priset drar iväg då mer energi behövs, t.ex. för att köra större fiskebåtar längre för att få upp tillräckligt med fisk ur ett hav med allt färre fiskar. För dem som har råd att betala är det inte ett jätteproblem, man får kanske avstå något annat men svälter inte så det fortsätter.
Med ett mindre diverifierat ekosystem finns färre som kan fylla upp gapen som uppstår när en art försvinner. Vid något tillfälle når vi en punkt då tillräckligt många gap är ofyllda för att väven av inbördes beroenden ska brista. Det blir inte kul.
Lägger vi nu på ett yttre tryck i form av miljöförstöring och klimatförändringar på ett system som redan är försvagat så blir det inte så bra. Jämför med en människa som råkar ut för några otrevliga sjukdomar som kanske går att överleva och samma människa som drabbas av samma sjukdomar när den redan har en immunbristsjukdom i botten.
Min tro då, den är att ja, vi kommer att se kraftiga resursbrister som inte kan hanteras med mer pengar. Vi kommer att se kollapsande ekosystem och vi kommer att leva på en biologiskt påtagligt mycket mindre komplex värld. Jag tror inte att omvandlingen fulländas under ett år eller kanske inte ens under tio år men vägen dit kommer att kantas av katastrofer och folk som flyr dem. Framför allt tror jag inte vi kommer att fatta vad som händer förrän det är för sent att undvika stora svårigheter då symptomen i första hand kommer att uppfattas som dålig ekonomi i världen, inte primärt som resursbrist eller ekosystemhaverier.
Oroar det mig? På sikt, ja, extremt.
Så, signaler att kolla är ökande konflikter kring resurser, ökande flyktingströmmar p.g.a. klimatförändringar och snabbt och kraftigt (i en historisk jämförelse) fluktuerande priser på råvaror.
Vad göra på ett personligt plan?
Se till att man klarar en sämre ekonomi och kanske att bli av med jobbet. Försöka hitta andra sätt än affären att skaffa sig delar av sin mat. Fundera över hur man kan hantera riktigt långvariga strömavbrott och havererande samhällsservice. Det är nog en bra början, kan man göra det med några som delar tankarna kring resursbrist eller samhällets oförmåga att bibehålla sin service så är det nog mycket värt.
/MD