Zombie skrev:
I norra Sverige är det obligatoriskt att bjuda på kaffe eller liknade, åtminstone bland äldre människor. Det är det inte i södra Sverige så vitt jag förstår. Jag antar att det är rent historiskt. Behöver man skida kilometerar och kanske mil mellan ställena så behöver man få komma in i värmen och vila och få något i sig, när man kommer till ett hus eller en by. I södra Sverige var det närmare mellan ställena och fler som var ute och färdades. På kontinenten fick man antagligen sparka sig fram mellan tiggarna när det hade varit missväxt. (Iofs är det nog inte så förfärligt länge sedan man kunde bli anhållen för lösdriveri i Sverige. Att det var olagligt att inte ha ett arbete alltså.)
Sverige har en ganska egen historia av såväl klimat som lagar och normer som medfört att få människor varit tiggare, dagdrivare eller helt enkelt arbetslösa.
Vi har, relativt sett, alltid haft en liten befolkning. Detta kommer sig av att man arbetat hårt och de arbetande klasserna har oftast varit noggranna med antalet barn man skaffat genom tiderna. Vid senare tider har man frikostigt omhändertagit och förflyttat barn från familjer som ej klarat försörjningen.
Går man långt tillbaks tillkom vår allemansrätt som ett verktyg för att få vanligt folk att förflytta sig dit det fanns arbete.
I senare tider utvandrade mängder med framförallt nybyggare och unga män för att jobba hårt i "det nya landet", dels på grund av missväxt men även på grund av den rådande normen, dvs. det var fult och ohederligt att riskera bli dagdrivare eller arbetslös. Även som vanlig bonddräng eller arbetarbarn skulle man ha ambitioner etc, en viss ryggrad/stolthet.
Däremot har städer som Stockholm historiskt sett haft slum och löst folk, men detta löste man oftast genom att etablera fattighus i större skala för att bunta ihop och få iväg folk från gatorna. Rätt så hård kristen moral höll de flesta i schack samt placerade mat (!) på bordet åt de fattiga. Knappast värdig sådan, men nog för att hålla desperata människor undan brott. Och som sagt, under Stockholms kalla vintrar blev man nog inte långlivad förr om man inte ställde in sig i ledet.
Det var även vanligt att folk vandrade ut från städerna och knackade dörr för att hitta kneg för dagen. Många "luffare" var egentligen inte dagdrivare utan endast oanställda som sökte arbete här och där.