Funderade när jag läste olan98:as tråd om dennes expedition ut i bushen med lite utrustning.
Självkännedom är extremt viktigt i tajta situationer, och det enda sättet att veta hur man reagerar under vissa förhållanden är att ha upplevt dem i så realistisk miljö som möjligt
Den stora frågan är: Hur är er självkännedom? Hur reagerar ni i stressiga, överväldigande, långtråkiga, obekanta situationer? Har ni några svagheter rent generellt som ni måste ta i beaktande och motarbeta, särskilt i en SHTF?
För egen del vet jag att jag reagerar med aggression i stressiga situationer från medelstress och uppåt. Blir förbannad och gnisslar tänder och gör allt för att på enklast och rakast möjliga sätt lösa problemet, "om jag så dör på kuppen". Denna aggression är användbar... till en viss del, om den används i rätt sammanhang. Det gör att jag faktiskt gör något, och oftast löser bekymmer snabbt och brutalt, men oeffektivt och utan finess.
Två verkliga exempel från mitt liv:
Exempel 1: Kör fast i snön en vinternatt på en grusväg i ödemarken. Jag svär ordentligt, stapplar ut med snö till knäna i diket med yxan och börjar gå lös på granris som jag sedan stoppar under däcken, innan jag rivstartar ut ur håligheten och drar vidare, butter till sinnes men fri. I stället för att förtvivla och få panik trots att jag står stilla bortom all mobiltäckning i tjugo graders kyla så har jag löst problemet utan knussel. Ett användbart tillfälle för aggression.
Exempel 2: Blött, kallt, jävligt, försöker få upp en eld under jakten. För femtioelfte gången brinner tändstickan ut för att nävret, tändet och allt är blött. Blir irriterad, är trött och hungrig. Stövlar iväg genom halva skogen för att leta upp en björk med torrt näver, och efter en och en halv timmes letande kommer jag tillbaka med en kasse full av torrast möjliga björknäver från en skyddad glänta, jag kan till sist göra upp eld, allt är frid och fröjd. Tills jag ser mig omkring i träden runt eldstaden och upptäcker att det finns stora sjok med kåda i träden intill som hade kunnat fungera lika bra som nävret, om inte bättre. Ett illa valt tillfälle för aggression, eftersom jag hade kunnat lösa problemet på en och en halv minut istället för en och en halv timme. Irriationens tunnelseende måste alltså bort i denna situation.
Så jag måste konstant övervaka mig själv för att inte låta den enkelspåriga ilskan ta över, men den måste också kunna släppas fri när det väl är tid för det.
Vet också att jag har svårt att sova en god natts sömn i "nya" situationer, exempelvis första natten på en ute-expedition (hur mycket man än är ute i bushen), eller om man sover på hotell eller på en soffa någonstans. Har inte lyckats komma över det helt, men denna kännedom får jag acceptera och förvänta mig, och då är det okej. Klarar mig dock bra även utan mat under längre perioder. Min polare som brukar hänga med på fjälltrippar är helt tvärtom. En timme efter måltid är han helgrinig och muttrar, och då är det bara att trycka in en Snickers i munnen på honom för att vända på sur-minen.
En annan viktig del är också att ha koll på beroenden. Jag har helt eliminerat kaffe i mitt liv, och det är himmelskt. Man är mer jämnt pigg och alert under dagen och slipper släpa på koffein i bushen, på resor, i BOB eller GHB. Tobaken är på ett minimum, men jag arbetar på det. Är inte i fysiskt eller psykiskt behov av det längre, men saknar det helt klart om jag är utan.
Tankar, funderingar? Har ni svagheter? Hur är er självkännedom? Ordet är fritt!
|