Swedish Survivalist

Sitter på ett Norwegianflyg på väg till Luleå från ett styrelsemöte i Stockholm och postar detta. Jag gillar att ha internet ombord.

Tänkte att detta skulle bli en tråd som jag fyller på allteftersom och eftersom det är skrivet rakt upp och ner på Arlanda och nu ombord på flyget så får ni ta det för vad det är. Jag utsätter mig ödmjukt för er kritik.


Det här med att leva i två verkligheter, den ena är den man ser runt omkring sig dagligen, den andra är den molande tryckande faran som lurar under ytan. Det är som att vara medverkande i en skräckfilm där man ser dansande lekande barn på en solig sommaräng och musiken som spelas är en olycksbådande och farlig. Vad kommer att hända? Precis så har det känts i flera år nu och de hot som spelar i bakgrunden är de tre E:na Ekologi, Ekonomi och Energi. Dessutom har K tillkommit under fjolåret, Kärnkraft, melodin har fått ytterligare en dissonant klang. Tempot på musiken stegras hela tiden. Ska det inte hända snart det som ska hända?

Ju äldre man blir desto mindre sover man, jag sover lite drygt 6 timmar per natt, vaknar runt halv fem på morgonen och ligger och läser bloggar och nyheter på min Ipad till strax före 6 när jag stiger upp. Flera gånger har jag tänkt att jag borde läsa nåt vettigare istället, nåt som är mer till långsiktig nytta. Visst gör jag det också men framförallt läser jag bloggar och nyheter med en besatthet som jag inte kan hjälpa. Det är en morbid nyfikenhet som driver mig.

Hur som helst så hjälper det mig att förstå vad som händer i omvärlden, att tolka den och även att få en bild av det där odjuret som musiken i bakgrunden antyder ska komma fram i bild när som helst, det som kommer att få alla barnen att skrikande fly åt alla håll. Alla dessa nyheter är dock krusningar på ytan av ett större skeende. Jag ska försöka måla upp min bild av de kommande åren, ja ända upp till 100 år från nu.

Det vi nu går och väntar på är att Grekland till slut ska kasta in handuken. Troligen blir det en del uppståndelse med det den dagen det inträffar men jag tror ändå att alla redan är beredda på det. Det som händer har redan hänt och det är att grekerna har fått känna på den ekonomiska krisen under fyra år redan. De har fått det sämre och sämre och det finns heller inget hopp om förbättring. Många affärer gapar tomma och folk svälter, här i Europa! Ja, efter en grekiskt stadskonkurs kommer det säkerligen att röras upp en hel del damm och det kommer att blir spridningseffekter. Men det är grekerna som kommer att känna av det mest. I USA är det samma sak, många lever på soppkök och matkuponger (som förövrigt är bra business för en del). Sen fortsätter det så där, från land till land. Vi får det sämre och sämre och utan hopp om förbättring.

Den blogg som jag tycker har gett den mest logiska och konsekventa beskrivning av den händelseutveckling vi har att vänta oss är The Automatic Earth, TAE. Jag har även varit och lyssnat på Nicole Foss och hon är lysande, i synnerhet i frågestunden efteråt, då hennes djup och bredd kommer fram ännu tydligare. Den händelseutveckling de förutspår för de närmaste åren är en deflation, depression som slutligen följs av en hyperinflation. TAE är också de som är tydligast i sin användning av begreppen inflation och deflation. De pratar enbart om den monetära delen, dvs hur mycket pengar som finns i omlopp i samhället. Det inflationsbegrepp som används till vardags, t ex Konsumentprisindex, KPI, är en beskrivning av vad saker och ting kostar och det anses följa inflationen. Eftersom detta skulle ta flera sidor att reda ut så stoppar jag här, men det är otroligt intressant och definitivt värt att försöka förstå. Vi kan nöja oss med att konstatera att i en deflationsekonomi stryps tillgången på pengar vilket innebär att ingen har pengar och de kan därför inte köpa nåt och dom som har pengar väntar på ett bättre erbjudande.

Ett exempel från 30-talet: Folk svalt medan bönderna hade gott om mjölk och eftersom ingen hade råd att köpa mjölken blev bonden tvungen att hälla ut mjölken i diket. Bonden hade lån på sin gård men fick inte in några pengar och kunde inte klara av ränta och amorteringar så han blev tvungen att lämna sin gård. Det är en absurd effekt men vi kommer att få se den igen. Hyperinflation innebär kort att pengarna helt förlorar sitt värde. Förtroendet för att pengar har ett värde försvinner. Tekniskt sett kan det beskrivas annorlunda men återigen stoppar jag där.

Så här kommer bilden att se ut under många år framöver, vi kommer att ha en permarecession under 5 år, kanske 10 år, det är svårt att säga. De som är skuldfria och dessutom har lite tillgångar är de som kommer att klara sig bäst under den här tiden. Utbudet i affärerna kommer succesivt att minska. De som har pengar kommer inte att kunna köpa nåt för sina pengar därför att hyllorna i affärerna gapar tomma eller är nedlagda. Inte ens guld är nåt mycket värt. Folk kommer att svälta och frysa och hopplösheten att breda ut sig. Det kommer inte att ske snabbt utan sakta förändras dag för dag till det sämre.

Det blir ett större utrymme för populistiska politiker med enkla budskap att ta makten. Vi kommer att få se oroligheter och upplopp. Kriminaliteten och våldsbrotten kommer att öka samtidigt som polisväsendet minskar. Jag tror att Ferfals bok och Dimitry Orlovs bok beskriver vad vi kan förvänta sig rätt väl. Självklart kommer det i detta tillstånd att finnas möjligheter att göra affärer och att leva gott om man är smart men för det stora flertalet är det misär som gäller.

Trots misär och en eländig tillvaro tror jag folk ändå kommer att fortsätta att sträva vidare och överleva. Dödligheten ökar när både sjukvården minskar och folk är sjukare på grund av sämre och sämre mat. Trots detta kommer det att finnas mat, staten, frivilliga organisationer, kyrkan etc kommer att mobilisera och se till att det finns t ex soppkök.

Om vi kallar ovanstående scenario för fas 1 så kommer det naturligtvis också en fas 2 och det blir nu som Peak-Oil biter i på allvar.

jag önskar verkligen att jag kunde säga emot dig på någon punkt

tyvärr tror jag det du beskriver är en ganska optimistisk bild av det hela

Bra skrivet, jag har en någon dystrare framtidstro.

Ekonomin faller som ett korthus, arbetslöshet och kriminalitet sprider sig.
Oljepriset skenar iväg pga Peak-Oil.
Hyperinflation när stater ska lösa sina statsskulder i panik.

Det ena eländet utlöser det andra. Människor med rikedom klarar sig bäst.

Vänta bara, det kommer mer här så småningom. Jag lovade ju inledningsvis 100 år och har ju bara beskrivit 5-10 år ännu

Förbaskat bra skrivet!

Lite facit har vi ju efter tidigare depressioner, men det är så klart svårt att säga exakt hur det kommer att bli, hoppas du beskriver följande år med lite mer gröna ängar och dansande, sjungande barn

Jag misstänker att rika, kreativa och buissnessminded är de kategorier som kommer att klara sig bäst.
Man kanske ska lägga upp ett fett lager med alkohol och tobak, det lär bli hårdvaluta

Dessverre er det noen nye faktorer denne gangen....

1. Begrensede ressurstilganger (Olje, fosfor, .......)
2. Overbelastning av miljøet (global oppvarming, forsurning av verdens hav,......)
3. Befolkningseksplosjon (>7 milliarder nå)
4.
5.
Fyll gjerne inn...

1. Begrensede ressurstilganger (Olje, fosfor, .......)
2. Overbelastning av miljøet (global oppvarming, forsurning av verdens hav,......)
3. Befolkningseksplosjon (>7 milliarder nå)
4. Mat måste transporteras långa vägar och lokalodling/produktion räcker inte att föda alla.
5.

Mycket tänkvärt. Och om man skall jämföra 30-talet med dagens samhälle? På 30-talet hade väldigt många fortfarande anknytning till "landsbygden" föräldrar, mor/far föräldrar osv. Nu förtiden så har vi inte den anknytningen till landsbygden. I ett samhälle där de flesta bor i en stad så blir man ännu mer sårbar. När allt är slut i affären så är det slut

1. Begrensede ressurstilganger (Olje, fosfor, .......)
2. Overbelastning av miljøet (global oppvarming, forsurning av verdens hav,......)
3. Befolkningseksplosjon (>7 milliarder nå)
4. Mat måste transporteras långa vägar och lokalodling/produktion räcker inte att föda alla.
5. Övertro på samhällets/systemets ofelbarhet.
6. Sämre individuell beredskap och kunskap.

Fortsättning:

Fas 1 skulle jag helt enkelt vilja kalla ”Inledningen”, naturligtvis sett från den utsiktspunkt vi har idag. Vi står på den platå som kallas Peak-Oil och vi försöker urskilja landskapet nedanför oss, det ser brant och jävligt ut, allt annat än en fin slät väg ner. Bakåt är ingen väg heller, den vägen är stängd för gott. Vad hände egentligen, hur hamnade vi här?

Människor är bra på att upptäcka snabba förlopp. Katastrofer passar oss bra för då ser vi faran, vi kan reagera kraftfullt och vidta åtgärder för att komma tillrätta med problemen. Smygande förlopp är däremot en helt annan sak. De är lömska rackare som smyger in under radarn och vi upptäcker dom inte förrän de är alldeles inpå en, om ens då. Dom som faktiskt upptäcker faran får heta olyckskorpar.

Vi har fullt med tecken runt omkring oss som tyder på att problemen är väldigt nära inpå nu. Däremot märker vi inget i vardagen. Själv stiger jag upp på morgonen i ett centraluppvärmt hus, går och duschar i varmvatten, äter frukost och läser morgontidningen (nä förresten det har jag slutat med). Sen åker jag till jobbet med bilen och där är det mesta som vanligt, kanske lågkonjunktur på väg in - Vi får se hur djup den blir den här gången? Kognitiv dissonans, jag gillar ordet, innebär att man har flera motstridiga idéer samtidigt. Och vad är lättare än att hålla sig till än den vardag man ser runt omkring sig och det som sägs i TV och dagspress. Det är väl sanningen? Vem orkar bry sig om förhandlingarna i Grekland längre? Och Fukushima, det måste väl vara fixat nu?

Men vi är väl överens om att P-O är ett reellt problem, åtminstone om 20 år? Hur ska vi göra sen då? Tekniknaivisten: - ”Det är inga problem, då har vi kommersialiserat bränsleceller som går på vätgas. Vätgasen den får vi från kallfusion och från vanligt fusion och från vågkraft och från vindkraft. Du har ingen aning om hur fort utvecklingen går.” Har ni också hört den?

Jag gillar att göra storleksbedömningar och rimlighets antaganden. Man kan ladda ner lite statistik från Energimyndighetens hemsida och räkna lite. Av världens all användning av energi, 143 851 TWh 2008, så kom 33% från olja och 87% från icke förnybara energislag (dit räknar jag kärnkraft också), 2% från vattenkraft och 11 % från övrigt. Så har fördelningen sett ut 20 år bakåt i tiden. För det första hur mycket är 143 851 TWh? För det andra hur ska vi producera det om vi ska använda oss av förnyelsebara energikällor?

Som exempel, om man ska odla rörflen (som är en energigröda) för att täcka behovet så måste vi använda oss av nästan 40 % av världens totala landyta (inräknat Grönland och Antarktis). Ska vi sätta upp solceller så behöver vi en yta av 0,2 % eller 2 ggr Sveriges yta. Vi behöver 40 miljoner vindsnurror med 1,2 MW effekt (Idag uppskattas mängden till 93 000 st).

Om vi ser på den samlade skulden i världen så uppgår den till 40,83 Triljoner USD. Om vi hade hela den skulden i 1 dollarsedlar och eldade dem så skulle det täcka ungefär 70 % av ett årsbehov.

Ovanstående små beräkningar grundar jag på officiell statistik som man hittar ute på nätet.

Ja visst är det lite absurt att man lever i en tid när allting på ytan ser ut att fungera som vanligt medan man under ytan kan ana att fler och fler av dem som man skulle kunna kalla vanliga människor börjar att ana och till och med antyda att de känner att någonting är "fel". Kanske börjar man lite till mans att förstå att någonting är på väg att hända och man anar eller kanske fruktar att detta något kan komma att rubba eller påverka vårt sätt att leva...

Men ändå så fortgår vardagen på jobbet som om allting är frid och fröjd. Det kommer in några beställningar. Alla ser ut att ha fullt upp med sitt och livet rullar på så sakterliga. Man hör på kafferasten om hur folk förfasas över bankernas bonussystem, politikernas väljarförakt och så vidare, eller också så handlar diskussionen om något tv-program eller vad man ska göra till helgen. Men kommer man av en slump in på något som har med framtiden att göra så börjar alla att skruva på sig och bli obekväma, titta ned i bordet och det blir lätt en tryckt stämning. Ingen vill gärna tala om det, men man märker att folk går och funderar en del för sig själva på hur det ska gå och vad som egentligen håller på att hända. Men ändå hoppas alla att det bara är lite deprimerande tankar som snart ska gå över igen och att allting skall fortsätta att vara som vanligt.

Ibland har jag gjort ett försök att förklara hur läget ser ut för dem som jag tror skulle kunna vara intresserade. De flesta är nog med på resonemanget. Men när man börjar att komma in på konsekvenserna och hur det skulle kunna påverka den egna vardagen så märker man tydligt att motståndet mot att ta in detta fortfarande är tydligt. Man vill t ex inte gärna tänka på hur det skulle bli att vara utan bilen. Man vill inte fundera på hur livet skulle arta sig om vi inte kan fortsätta att leva som vi gör nu om säg 20 år. Jag tolkar detta som en naturlig försvarsmekanism som slår till och skärmar av folk från det som är för jobbigt att tänka på. Och det är något som jag nog är glad över att folk har. För om folk i gemen skulle börja att se omfattningen av de problem som ligger framför oss så är jag inte säker på att vårt samhälle skulle fortsätta att fungera som det gör idag. Det är kanske bäst att folk i allmänhet inte funderar så mycket eller vet så mycket och istället kan fortsätta att göra som de alltid ha gjort ända tills det inte går längre. Ibland så funderar jag till och med på om det inte är precis så här som våra politiker och forskare också resonerar...

Det här sista som The Road säger finner jag passar väldigt bra ihop med mina egna tankar.
Att politiker undviker Rosa elefanter är ju känt. Men att media inte tar ett större ansvar för informationen är ganska skrämmande!

Var kommer denna ovilja att se problem, vi har ju alla även utanför detta forum förstått att USA för krig för olja, även om det hävdas att det är av andra själ så tror ingen på det. Men skulle verkligen ett land föra såna stora och kostsamma krig ifall det inte var allvarliga konsekvenser att låta bli?

Det känns även som om det görs stora problem av många saker i samhället som håller rapporteringen bortriktad från detta, hög brottslighet är kanske ett verktyg för att hålla "fårket" borta från det stora problemet?

Detta kan utvecklas hur konspiratoriskt som helst, och antagligen är det inte så. Men man blir mörkrädd att detta inte adresseras alls i offentligheten!

Jag kan kommentera ovanstående med



Och det gäller inte bara "Our world leaders" även om de har tagit på sig ett större ansvar.

Därutöver finns det fortfarande många förnekare av P-O även om jag tror att det sakta börjar sjunka in folks medvetande att det är en ändligt resurs. En vanlig kommentar brukar vara att oljan aldrig kommer att ta slut, den kommer bara att bli dyrare, att marknaden kommer att lösa problemet.

Jag vet att jag slår in öppna dörrar men jag tycker att detta är jätteintressant.



Sedan någon gång på 80-talet har vi producerat mer olja än vad som har upptäckts. Nya "stora" fyndigheter som upptäcks idag täcker kanske några veckor av världsbehovet av olja.

Något som ofta glöms bort är den energimängd som åtgår för att utvinna olja, eller nåt annat med för den delen (EROI= Energy Return On (energy) Investment). I början av oljeeran var oljan lätt att utvinna och för varje liter olja man satte in fick man tillbaka 100, 100:1 alltså. Idag är det betydligt svårare och mer energikrävande att utvinna oljan den ligger någonstans mellan 10:1 och 20:1. Är den 1:1 så gagnar det ju inte till något. Jag kan inte hitta källan men vad jag minns tror man att gränsen för att kunna upprätthålla ett stabilt samhälle någonstans vid 1:6, dvs när det slutar att vara värt att utvinna. De ljusa fälten i staplarna uttrycker ett osäkerhetsområde.



Om man applicerar detta tänkande på oljeutvinningen så ser det ut så här