Tycker att ingendera scenarion är en konflikt som om jag hade varit i din sits hade angått mig. Jag tar en konflikt vilken sekund som helst, men inte om det inte är "min" konflikt. Jag hade varit bra noga med att tala om för dem att det inte är min sak, och att de får skaffa sig lite ryggrad för att lösa det. På det sättet hade min konflikt naturligtvis uppstått som en verkan av det första scenariot, men jag är alltid petnoga med att peka ut var linjen går för mitt ansvar.
Tycker också att det ofta är för mycket fokus på ledarskap och annat i såna här scenarion. Det är som om svensken det senaste decenniet kollektivt insett att vår modell av samverkan och kollektivism inte är den enda i världen, och helt plötsligt ska alla tjata om vem som leder, vem som ska vara chef, och hur. Konflikter mellan individer i grupper uppstår förr eller senare, oavsett sammansättningen. Tricket är att acceptera det och inte dra för stora växlar på det - det har jag själv blivit betydligt mer "sydeuropeisk" på. Att något exploderar är (oftast) en bagatell, och inget som en hel grupp måste sätta sig ihop för att "lösa".
Och om nån har en bra idé, är den värd att genomföras även om denne inte är någon "chef". Och det behöver man inte prata i imperativ för heller - det är en annan trend jag märkt, att svenskar pratar jävligt mycket i imperativ numer. "Så här gör vi" eller "du tar den, och går dit". Förbannat ohyfsat tycker jag, och sparkar bakut direkt.
Har själv svårt för folk som ska "leda" eller tror att man måste prata som ett befäl för att saker ska bli gjorda. Tvärtom skulle jag säga, vill man ha folk med sig lär man ha respekt för dem. Eller ok, byt ut "folk" mot "mig"..