Swedish Survivalist

Jag råkar bo mitt i ett av de värst stormdrabbade områdena efter att Gudrun hade dragit fram. Så våldsamt allvarligt var det väl aldrig, men när man tänker tillbaka så inser man att man har lärt sig en del och fått en lite annorlunda attityd efter att ha varit med om stormen.

Jag bor i utkanten av en mindre by omgiven av skog och sankmarker.

Till att börja med, under eftermiddagen, så höll man sig inne. Gick man ut så riskerade man att få en takpanna i huvudet. Man kände hur hela huset gungade till ibland. Vinden pressade in regnvatten under plåtar och annat runt skorstenar så att det började droppa in vatten. När träd föll i närheten hördes dova dunsar och det skakade lite extra, Man kände sig helt klart mycket liten och ensam. Men när jag hörde takpannor flyga av så blev jag ganska nervös. Dels så innebar det att taket kunde börja läcka, och dels att de flygande takpannorna kunde slå sönder andra takpannor och kanske rent av fönster. Jag oroade mig till och med för att skorstenen skulle blåsa sönder.

Strömmen försvann ganska tidigt. Så det blev till att klara sig med stearinljus. Eftersom jag tidigare ofta råkat ut för elavbrott så har jag några laddade bilbatterier stående. Så jag kan ha lite ljus i köket och i sovrummet som läslampa. Jag använde en av IKEAs 12 volts halogen bokhyllebelysningar som läslampa. Och ett 12 volts husvagnslysrör som belysning i köket. Då kan jag se att koka gröt och laga mat på min vedeldade köksspis. Vid strömavbrott har jag alltid en 10-liters gryta som får stå full på vedspisen och bli varm. Dessutom har jag några spannar med vatten som jag kan fylla från handpumpen till brunnen. Med detta kan jag såväl få dricksvatten, diska i varmt vatten, duscha och dessutom spola på toaletten.

När jag tittade ut genom fönstret så var det helt kolsvart. Man kunde bara skymta svaga stearinljus genom ett par fönster några hundra meter bort hos någon av grannarna. Plötsligt såg jag hur min närmaste granne, på andra sidan vägen, körde fram sin bil och lyste upp mot mitt hus. Men det såg konstigt ut. Det visade sig att några av de stora lönnarna som står i en allé, upp mot mitt hus, hade hälsat hem. Hade vinden blåst lite annorlunda så hade en av dem kunnat trilla på huset. Inte bra. Men den risken var i alla fall eliminerad nu. Jag gick ut med en ficklampa och pratade med honom. Det var mycket trevligt med lite mänsklig kontakt. Medan vi stod där och pratade kom en annan granne gående. Hon hade sett att vi stod ute och lyste med bil och ficklampor.

Hon berättade att hennes far, som bor i en by några kilometer bort, hade blivit akut sjuk. Men hon visste inte hur det var med honom för den vanliga telefonen hade ju slutat fungera ungefär samtidigt som elen försvann. Och mobiltelefonerna slutade fungera någon timme senare när sändarstationernas batteribackup tog slut. Men när hon hade försökt åka hem till sin far så visade det sig att alla vägarna var blockerade av nedfallna träd. Vi var hel instängda i byn. Vi kollade hur det såg ut. Det finns tre vägar man kan åka ut från byn. Två av dem var helt igenkorkade. Det gick inte ens att se var vägen fanns och var skogen fanns. Det bara låg träd som plockepinn överallt. Den tredje vägen såg lite bättre ut. Terrängen var ganska öppen invid den och därför hade inte så mycket träd lagt sig över den.

Fortsättning följer...

Läskigt läge det där, nog för att det kan vara mysigt att sitta framför öppna spisen med en bok i handen det när stormar ute och man kan höra regndropparna falla mot taket, men när det börjar flyga omkring takpannor, träden välter och rentav riskerar att falla ned över kåken är det inte lika mysigt längre!

Har du möjligtvis ett rum som ligger absolut mitt i huset såsom en klädkammare, städskrubb eller ett förråd som du/ni kan krypa in i för att behålla värmen ifall något/några fönster skulle gå sönder vid ett liknande tillfälle?

Fönsterluckor har jag sett på många gamla hus, det skulle ju kunna vara något att ha för att skydda fönstren från flygande föremål, och så är dem ju lite charmiga också. Vad var deras ursprungliga syfte egentligen?

Hur är det med träden på tomten, står dem så nära huset att dem riskerar att falla in?

Lite funderingar såhär mitt i natten.

Jag och grannen tvärs över vägen bestämde då att vi skulle öppna den vägen som inte var helt igenkorkad. In och ta på regnkläder (arméns gamla långa regnrock) och hämta motorsåg och traktor.

Det hade inte slutat blåsa, regna och storma, med det flög i alla fall inte längre omkring något i luften. Och helt plötsligt när man hade bestämt sig för att faktiskt göra något kändes allt mycket bättre.

Så vi satte igång att kapa träd och sedan trycka undan dom ner i diket med frontlastaren. Vi kapade ett 20-tal meter och sedan körde fram traktorn. Det finns bra arbetsbelysning på traktorn så det var inte dumt att ha den nära när man sågade. Det bildades en hel liten karavan med bilar (4-5 st) bakom oss. Tydligen var det fler som hade ärenden ut ut byn. Fast jag och grannen fick ingen hjälp. På ett sätt var det kanske bara bra, det kunde inte vara så många igång samtidigt utan risk. Men å andra sidan hade det ju inte varit fel med lite uppmuntran och om några tog på sig att rensa ris från vägen. Vi tog ju bara väck det grova. Och det gick ju stadigt framåt, Men jag misstänker att en hel del av de som satt i bilarna bakom oss var lite chockade och oroliga och kanske inte tänkte så klart. Efteråt fick jag ibland bara lite luddiga förklaringar till vad de hade för ärenden. Några var visst bara nyfikna och vill se hur det såg ut på andra håll... Andra hade familjemedlemmar att hämta hem inne i sta'n. Andra var på väg till släktingar och vänner för att se hur de hade klarat sig och om de behövde hjälp. Jag misstänker att en hel del var panikreaktioner där folk desperat ville göra NÅGOT för att inte känna sig helt utelämnade. Att sätta sig i bilen och köra en runda för att kolla läget var nog en vanlig reaktion. Men kanske lite konstruktiv också.

När vi närmade oss stora vägen låg det en stolpe med en el-ledning över vägen så att traktorn inte kunde komma under. Eftersom vi var nära vägen så nöjde vi oss med att köra så långt med traktorn. Personbilar kunde fint passera under stolpe och ledningar och vi hade ingen lust att ge oss på kablar som kanske (men knappast troligen) var elförande. Så vi gick vidare till fots och tog ett par träd till och drog undan stammarna med handkraft. Och sedan var vägen öppen. Det stod andra bilar och väntade på andra sidan och ville komma in till byn för att kolla hur det var hos oss. De hade hört oss med motorsågarna och bestämt sig för att vänta.

Jag fick senare höra att under kvällen och natten var det en himla massa körande fram och tillbaka mellan hus och gårdar ute på landet. Folk hade tagit med sig stearinljus, filtar och radioapparater och annat att dela med sig av. Och man kollade att inte någon grannes eller släktings hus hade blivit helt mosat av ett fallande träd. Himla bra. Om ett hus var helt nedsläckt så innebar det att man gick dit för att kolla läget. Om det lyste i fönstret av stearinljus var det lugnt. Det gick ju inte att ringa och kolla hur läget var. Inga telefoner eller mobiltelefoner fungerade.

Som sagt så kändes det mycket bra även för mig att kunna göra något istället för att bara passivt ta emot vad naturen tvingade på en. Helt plötsligt kände man sig i kontroll och kunde tänka konstruktivt. Jag hade nog själv varit inte så lite skärrad innan...

Men efter att vägen var öppen så åkte jag och grannen hem i traktorn och jag eldade upp i vedspisen i köket och kokade upp lite kaffe och tog upp lite bröd och bullar ur frysen. Men nu hade man ju ingen micro, så det blev till att doppa i kaffet. Men man kände sig nöjd och belåten över att ha varit lite nyttig.

Ännu hade man ingen klar bild över läget. Det var ju inte ovanligt med strömavbrott lite då och då, men då brukar ju elen komma tillbaka efter några timmar. Eller i alla fall efter högst en-två dagar.

Jag letade upp en radio och lite batterier och vi lyssnade på nyheterna. Och det började gå upp för oss att det kanske inte skulle komma tillbaka någon ström så snabbt. Det fanns ju många elledningar att laga på många håll. Och det lät minst sagt hysteriskt i radion. Vi hörde att vi skulle ta in lokalradiostationen för att få lokal krisinformation, men det visade sig vara omöjligt med min lilla batteridrivna radion. Tydligen var den lilla radions känslighet mycket sämre än min fasta nätdrivna reciever i stereon. Men om man gick upp på andra våningen och satte radion i fönstret som vette mot sändaren så gick det att ta in hjälpligt.

Men det som vi då hörde hade lite relevans för vår situation. Det mesta var uppmaningar till stadsbor att inte gå ut eller ge sig ut på vägarna. Orsaken var att det fortfarande kunde falla saker från tak och att träd som stod och lutade när som helst kunde trilla på vägar, så att man blev inspärrad på vägen eller i värsta fall ihjälklämd.

Nåja. Vi kände oss i alla fall rätt nöjda och det hade blivit sent. Eldade upp en gång i kakelugnarna och letade upp stearin-ljus och ljusstakar. Sedan gick jag och la mig.

På morgonen fick jag en chock när jag tittade ut. Kvällen innan hade det varit MÖRKT och man såg inte mycket av omgivningen. Nu såg man kaoset runt omkring och började fatta problemets omfattning. Efter att ha kokat gröt och kaffe på vedspisen gick jag ut en sväng för att kolla. Men man kunde i princip bara gå runt inne i byn där det var lite öppet. Utanför byn där det var skog gick det inte att komma fram. Alls. Medan jag gick runt stötte jag på andra bybor som, precis som jag, var lite paffa över förändringen och vad som hade hänt under kvällen och natten. En del frös. Andra hade inget vatten. Många kunde inte laga mat. Så jag bjöd hem lite folk på kaffe och fika, men de flesta avböjde. De hade släktingar och andra som de kunde åka till, eller som kom ut med mat och annat. Däremot kom många och hämtade vatten från min gammeldags handpump i brunnen.

Man pratade mycket om hur det hade gått för andra och om det var någon som hade problem eller behövde hjälp. Och man fördelade informellt lite uppgifter att gå och hälsa på på olika ställen för att kolla hur folk hade det. Jag var mycket imponerad av hur alla var med på att stötta och hjälpa. Det fanns ingen förberedd organisation, men ändå fungerade det helt fantastiskt. En del åkte in till sta'n för att köpa plastdunkar att ha vatten i och stearinljus och ficklampsbatterier.

Men det visade sig att det mesta redan var slutsålt. R6, R20 och R14 batterier var helt länsat från hyllorna. Plastdunkar gick åt som smör i solsken och hyllorna med stearinljus gapade tomma. Jag var ganska välförsedd med stearinljus och hade egen brunn med handpump, men jag hade mer problem med batterier. Fast det var ju inte så allvarligt. Jag hade letat upp lite fler batterier och fått igång ett par radioapparater till, men de lånade jag ut till andra. Det kändes mycket trevligt att kunna ha lite musik och prat på radion, men det fick jag ransonera nu. Däremot gick det inte att lyssna på nyheter och annat. Där var det bara en massa hysteri och upprepningar om hur allvarligt läget var och att man inte skulle göra det eller det. Radio-pratarna var helt hysteriska och rapade den ena katastrofrapporten efter den andra, men kom inte med någon som helst konstruktiv information. Mycket dåligt.

...forts följer...

Tufft läge, trevligt att se att folket i byn ändå sluter sig samman och hjälps åt när något svårt inträffar.
Vet du om de andra i byn tagit några lärdommar avseende beredskap efter Gudrun och Per? Har du själv förbättrat beredskapen?
Är du första generation på gården eller är det en släktgård?
Hur högt över havet ligger gården?

De åtgärder som jag känner till är väl mest av typen skaffat elverk eller har lite extra stearinljus hemma. Sedan vet jag också att en hel del har fällt träd som stod lite nära huset...

Fast nu har ju elbolaget grävt ner ledningarna så det lär väl inte bli denna typ av händelse igen.

Jag själv har inte gjort så mycket mer än att jag nu ser till att ha lite mera batterier och stearinljus hemma. Min "grundberedskap" var / är förhållandevis god. Inte för att det egentligen var planerat inför någon kris eller så, utan för att jag tycker att det är trevligt att leva så. Och man hade ju lite beredskap inför "vanliga" elavbrott, som var ganska frekventa innan.

Gården är en gammal släktgård, men inte min släkt. Däremot min närmaste grannes släkt. Gården ligger ett antal hundra meter över havet och rejält högt över kringliggande vattendrag. Gården är gammal och byggd på en väl utvald plats. Inte där någon valt att stycka av en tomt från en annan gård...

Jag kommer att återkomma om vad som hände i byn de närmaste dagarna och veckorna efter stormen...

Tack för att du delar med dig!

Ser fram emot fortsättningen... (om inte annat kanske det här botar mig från min djupt pessimistiska syn på mina medmänniskors reaktioner vid en kris!)

Jag får skriva ett nytt avsnitt i helgen.

Det kommer att handla om hur man fixade vardagen utan el och värme. Eller hur en del inte gjorde det...

Jag blev ochså drabbad av Gudrun. Det började på fredagskvällen med blåsten och regnet och när strömmen gick var det bara till att dra igång elverket (650W) för att fortsätta att se på TV:n, information är alltid viktigt. Men när antennen blåste runt (inte ner utan den pekade åt fel håll) så tyckte vi att det var tid för sängen istället.
Vaknade upp till en strömlös morgon. Träd över vägen så att det behövdes motorsåg att lämna gårdsplanen. Grannsamling vid postlådorna och hjälpas åt med trädrensning. Sedan inventering av skafferi och tömning av frys. Filéfrossa med glass till efterätt. Har minst två veckors förråd av mat i skafferiet, så det ska gå bra det här. Värmer kåken med ved, och kopplar in cirkulationspumparna på elverket. Brunn utanför köksdörren, i med den dränkbara länspumpen och pumpa över i tio-liters dunkar att ha i köket och på toalett. En bäck ca. 15 meter bakom huset, där jag hinkade upp vatten att spola toaletten med. Vedspis på övervåningen, samt tog in gasolköket från husvagnen. Elen kom tillbaka på söndagen veckan efteråt. Dvs nio dygn utan el. Lastbilsbatteri i källaren kopplat till lampor på toalett och kök på övervåningen, samt lampa i köket på bottenvåningen och en lampa vid vedpannan i källaren.

När Per slog till hade jag köpt ett större elverk (2500W) som klarade av att dra både kyl/frys och datorn Denna gång varade elavbrottet i bara tre dygn.
Numera så är ledningarna nedgrävda så man slipper avbrotten i fortsättningen... Eller?

*knuff*

Jag förstår piken, fast den var fin.

Jag hade vid denna tid inget arbete, utan höll på att renovera huset, odla och skoga lite emellanåt. Efter stormen blev det nästan bara skogande som gällde. Renovering och odling fick jag göra för att vila upp mig...

Dagen efter stormen så fixade jag det mest akuta. Jag gick upp på hustaket och kollade pannorna. Det var inte så farligt som det lät när det stormade som värst. Det var ett par nock-pannor på verandataket, som jag hade missat att spika fast, som hade gett sig av. De slog sönder ytterligare ett par pannor på vägen ner. Sedan var det ett antal fastspikade pannor som hade "lyfts och vridits" så att de inte längre låg som de skulle.

På ett uthus som stod i rät vinkel mot vinden hade VARENDA nockpanna lyfts och vridits upp rätt upp. Det såg ut som om någon hade satt mohawk-frisyr på pannrummet. Men alla pannorna var kvar, och det var bara att klättra upp och vrida dem rätt.

Under natten hade jag blivit rejält orolig när jag såg att det rann in vatten längs skorstenen. Jag trodde då att plåtarna runt skorstenen och pannorna hade gett sig av, och att taket i princip var förstört. Men plåtarna låg kvar som de skulle. Det som hade hänt var att regnet lade sig på taket och sedan såg vinden till att vattnet gick uppåt. Då kröp det in under plåtarna och rann ner längs skorstenen. Men resten av taket var helt OK.

Sedan var jag lite orolig för frysboxen, men jag var lite kall och struntade i att öppna den de första dagarna. Sedan hade jag också en omgång tvätt som jag hade i tvättmaskinen när strömmen gick.

Efter att taket var fixat gällde det att ställa om hushållet till att fungera utan el. Jag tog fram fem vattenspannar som jag fyllde från handpumpen på brunnen. Fyra av dessa spannar satte jag på toa. Det var för att kunna spola. En satte jag på diskbänken. Dessutom tog jag fram min stora saftgryta och fyllde den med vatten och satte på lilla plattan på vedspisen. På det viset hade jag tillgång till varmt vatten så länge jag eldade i köksspisen.

Vid denna tiden hade jag ännu inte installerat centralvärme, utan jag eldade fortfarande bara med ved i kakelugnarna, så den delen var ingen skillnad för mig.

Det riktigt stora problemet var bristen på ljus. Man blir rejält handikappad när man inte kan se vad man gör. Dagtid, när det var ljust, försökte jag vara ute i skogen (mer om det nedan) och sedan när man kom hem så började det skymma. Man hade då mycket lite tid på sig att fixa mat och annat innan det blev mörkt. Jag hade ett par fritidsbatterier och ett par 12-volts lysrörslampor som hjälpte upp situationen lite. Dessutom hade jag hyfsat gott om stearinljus och värmeljus.

Jag tände ett ljus på toa på kvällen och lät det brinna ut. Då hade jag hjälpligt med ljus där. I köket upplevde jag det som allra viktigast att ha bra med ljus. Det var där jag lagade mat och diskade och värmde vatten. Sedan behövde jag också ljus i sovrummet, för att kunna ligga och läsa en stund. Jag har gott om ljusstakar så jag kunde sätta ljus i alla rum och ha det ganska upplyst någon timme under kvällen.

Det utvecklades en regelbunden rutin för dagen.

Det började med att jag kokade kaffevatten och gröt på spisen på morgonen. Min närmaste granne hade så han kunde hålla sitt hus fint uppvärmt med ved, men inte så att han kunde laga mat. Så det blev att han kom in till mig varje morgon för att äta frukost med mig innan han åkte till jobbet.

Sedan fixade jag en matsäck att ha med ut i skogen. Smörgåsar och kaffe. Vatten.

När jag var i skogen så blev jag ju rätt svettig. När jag kom hem löste jag hygienen genom att jag bytte om i ladugården och hängde arbetskläderna luftigt. Sedan tog jag på den mörka morgonrocken och gick jag och eldade upp i köksspisen för att laga mat och få varmvatten. Till kvällsmat blev det gärna stekt fläsk, kokta morötter och pulvermos som kokas på vattnet från morotskoket. Eller falukorv och makaroner. Eller gröt. Det skulle gå enkelt och smidigt att laga till. Och ge bra med energi.

Under tiden som jag lagade maten så eldade jag upp i kakelugnarna.

När jag hade ätit så var vattnet varmt. Då tog jag med mig grytan ut till dushen. Jag spädde ut varmvattnet så att jag fick tre spannar med lagom varmt vatten. Fyllde åter grytan med kallt vatten från brunnen och satte den på vedspisen igen så att jag fick varmvatten till att diska med. Sedan hällde jag vatten över mig för att bli våt. Tvålade in mig. Sedan hällde jag i omgångar resten av det varma vattnet över mig för att skölja av tvål och shampoo. Sedan tog jag på mig min vita morgonrock.

Vid detta laget var det beck-mörkt ute. Klockan var ca 7-8 på kvällen. Rutinen var inte slut än. Diska. Bära in ved och hänga ut den mörka morgonröcken. Hämta in vatten till toa och köket. Och sedan gick jag och la mig med en bok. Det fanns inte så mycket annat att göra.

Och så rullade det på.

Efter ett par dagar så skickade jag några plastkassar med älgkött och annat mums hem till mina föräldrars frys. Sedan kokade jag en massa sylt på köksspisen på jordgubbar och hallon. Jag slängde en hel del också som jag inte orkade äta upp och som inte var så värdefullt.

Jag tömde tvättmaskinen och sköljde upp tvätten i en stor platsbalja. Det gick åt löjligt stora kvantiteter vatten innan tvätten var ren. Och det var smällkallt för händerna...

Ibland fick jag be min far att komma ut och hämta bilbatterierna och ladda dem inne i sta'n. Jag tog batteriet från åkgräsklipparen så jag hade lite ljus medan de andra batterierna var inne på laddning.

Ute i skogen satsade jag först på att få en överblick. Men det var nästan omöjligt. Det gick nästan inte att komma fram alls. Men jag lyckades i alla fall att gå fram längs en genomgående väg och få lite hum om hur det såg ut. Jämfört med många av grannarnas vackert jämnåriga snyggt gallrade granskog så var min illa skötta flerskiktade blandskog inte särskilt illa påverkad. Det var som en halvhjärtat gjord gallring. Men det var så utspritt, det var mitt stora problem.

Jag tog en tur i skogen till en sommarstuga som låg någon kilometer in längs en skogsväg. Det gick inte alls att gå längs skogsvägen. Det låg för mycket nedfallna träd över vägen. Istället gick jag bukter genom skogen så att jag efter en stund kom tillbaka ut till vägen och kunde orientera mig.

Att gå efter kompass var bara att glömma. Lokalkännedom gjorde ingen nytta heller. Inget var sig likt längre. Skogen såg helt annorlunda ut nu. Man fick sick-sacka runt vindfällen hela tiden. Man fick nöja sig med att ha ungefärlig koll på norr och söder med solen, och sedan utnyttja vägen för att inte komma för mycket fel. Men det visade sig att inte ens det fungerade hela tiden. Vid ett tillfälle så gick jag rätt över vägen, utan att inse att jag hade gjort det. Så jag blev lite förvirrad och desorienterad, men kom så småningom till en helt annan skogsväg än den jag trodde jag skulle komma till. Den här skogsvägen gick inte åt rätt håll.

Jag blev lite nervös och satte mig ner och åt lite russin och drack lite vatten innan jag fattade vad som hade hänt. Sedan kunde jag gå tillbaka och hitta den rätta skogsvägen från andra hållet. När jag kom fram till sommarstugan visade det sig att allt var i god ordning. Inga träd hade trillat över stugan.

Det dröjde ett drygt halvår innan skogsvägen var öppen så att sommarstugeägaren kunde köra bil till sin sommarstuga.

Jag och grannen hade som sagt möjlighet att hålla värmen med ved. Dessutom kunde jag ju laga mat på vedspisen och hade en handpump i brunnen. Flera grannar kom och hämtade vatten hos mig i början. En del av dem skaffade elaggregat och kunde få fart i panna och vattenpump den vägen. Men efter några dagar så insåg de att det skulle bli ganska kostsamt att köra med ett aggregat så.

Bönderna som hade djur hade ju inget val, de var tvungna att ha el för att kunna vattna och mjölka. Men eon satte efter några dagar ut ett stort elaggregat åt dem. Men det var bara ett par gårdar som hade nytta av det.

Några familjer åkte så småningom helt sonika hemifrån och hyrde en lägenhet tillfälligt, eller fick bo hemma hos bekanta eller föräldrar inne i sta'n. Det var framförallt barnfamiljer som gjorde så.

Det fanns en nödtelefon i en större by fem kilometer bort. Om man behövde ambulans eller brandkår eller något, så var man tvungen att först ta sig dit, och sedan ringa därifrån. Inga vanliga telefoner eller mobiltelefoner fungerade.

Efter ett par veckor kom det några reportrar från aftonbladet ut i skogen. De hade försökt ta reda på exakt var härjningarna hade varit som värst. Och de hade fått reda på att det var prick i min lilla by.

När de körde runt så var de flesta husen helt svarta. Många dröjde sig kvar i sta'n och på jobbet och kom bara hem för att sova. Men det lyste i några hus, bland annat mitt. Så det blev en intervju och fotografering där jag står vid brunnen, orakad iklädd en vit morgonrock, pumpandes vatten.

De försökte arrangera en bild på mig där jag låg i soffan med en röd filt över mig, eld i kakelugnen, en 12-volts halogenlampa från en bokhyllebelysning, och min katt liggande på magen. Men det lyckades aldrig få till allt. Katten blev förbannad och ville inte vara med.

Det tog tre veckor innan vi fick strömmen tillbaka. Då var det genom löst liggande kablar som dragits fram i diken.

När strömmen väl var tillbaka så blev det till att tvätta i ett par dagar. Och diska och dammsuga. Men en konsekvens av stormen var att jag vande mig av med att titta på TV. Den slängde jag ut, och har inte saknat den.

Det riktigt positiva med livet efter stormen var att man sov bra. När det var mörkt så gick man snabbt ner i varv. När det var ljust gällde det att hinna med så mycket som möjligt. Det är nog rätt nyttigt att leva så.

Fint! Tack för att du delar med dig!

Inget går upp mot erfarenheter från krissituationer i verkliga livet... men såna säljer de tyvärr inte på ÖoB.

Som Hemvärnsoldat blev jag "inkallad" i samband med stormen Gudrun då man befarade att dom äldre som satt fast ute i skogarna led nöd. Men döm av min förvåning hur bra dom hade tagit det . Visst fanns där ingen ström eller telefon och någon farbar väg existerade det oftast inte men där fanns Vedspis och värme, fotogenlampor och konserver. Dessa människor hade dessutom ingen behov av internet eller ta sej till arbetet eller dagis/skola. Vi träffade på många goa gamla människor i skogarna och uppskattingen var mycket stor bland dem.Alltid kul att få hjälpa till (och få schysst betalt ):wink:
Hex.

Hej, Hex!

Ny här? Välkommen!

Det du beskriver är min erfarenhet också. De som "gav upp" och flyttade in till sta'n var de som bodde i "ny villa, på landet," inte de som bodde i ett äldre hus eller gård. Ofta var den första gruppen yngre familjer, den andra gruppen äldre par eller ensamstående. De hade varit med förr...

I Early Warning and Civil Protection: When does it work and why does it fail? som är en av NORDREGIO:s publikationer tas Gudrun upp (s. 108 framåt), rapporten finns som PDF (länk till höger). Finns också mycket annat intressant i den såsom tänkta kris & katastrofscenarier etc etc plus historiska tillbakablickar. Nordiskt samarbete då det är som bäst.


p.s. skogsbondes kommentarer i denna tråd är smått legendariska i mitt tycke, finns mycket annat intressant på forumet men de var definitivt något som inverkade på mitt beslut att registrera mig här. d.s.

Mina erfarenheter av Gudrun var att jag knappt kunde öppna balkongdörren i Borås där jag bodde då, hade givetvis beredskapen på högre nivå än vanligt men kände inte av det på andra sätt än att ljusen blinkade lite då och då.

Men givetvis var jag medveten om att det kunde blivit värre än så. Men såna filmer som http://cdon.se/film/stormen-6942530 är ju lite för mycket bara... Hemvärnsmän/kvinnor ska vara mer medvetna om risker, väder och terräng! Många civila vet jag skulle ut och röja i skogen för att göra vägar framkomliga, en del miste livet minns jag.