Det du skriver om att se en bild framför sig av när det är tyst och stilla känner jag verkligen igen mig i fast med en knorr. Jag drabbas inte av det dagligen men då och då ser jag omgivningen som jag tror den blir efter kollapsen, ovanpå den bilden ser jag det som är idag, som ett dubbelexponerat foto eller en drömscen, bara det att det nuvarande är det som känns drömlikt. Inser att det kan misstolkas, jag går inte på droger och det är inte så att jag hallucinerar men jag har emellanåt svårt att förstå att allt är så normalt när kollapsen känns så oundviklig.
Jag delar din känsla av fem till femton år, det känns inte rimligt att det ska kunna fungera lägre. Samtidigt förvånas jag många gånger när jag scannar av nyheter hur väl allt ändå löper på, hur man lyckas låtsas om att en prisstegring på olja från $30 till $110 på tre år (2008-2011) inte medför förändringar i våra liv. Allt som rapporteras är ju att allt är som vanligt, bara lite politiska problem som gör att det just nu är lite ekonomiskt kärvt. Jag får känslan av att många människor arbetar hårt för att skapa en fasad av välmående så att systemet inte störs. Kanske kan normaliteten bestå för en del av oss under betydligt längre tid än femton år, bara vi accepterar att tiderna är sämre och att det "snart" kommer att bli bättre.
Jag känner mig inte trygg men är heller inte rädd, lite orolig ibland över vissa saker men det känns inte oöverkomligt. Jag harvar på med mina mediokra planer i mitt halvdana tempo. Kanske är det till min nackdel att vardagen känns så normal. Det är ibland svårt för mig att ta mig själv på allvar när precis alla i min fysiska närhet lever som vanligt, shoppar som vanligt, lånar som vanligt och diskuterar saker som inte har med världsläget, ekosystemen eller överlevnad att göra.
Kom just att tänka på att trots de artiklar som då och då dyker upp i tidningar, de TV-program som visas och de radioinslag som görs så diskuteras aldrig framtiden bland vanligt folk, sällan i min närhet i alla fall. Jovisst, man diskuterar vid fikabordet på jobbet, om köksrenoveringen, vad ränta blev på lånet för det eller att det faktiskt är dags att byta bil. Ibland diskuteras sport eller något populärkulturellt men ytterst sällan diskuteras framtiden. När det görs blir det ofta i termer av att det kommer att ordna sig, hur är ingen intresserad av att säga något om.
Det jag beskrivit ovan har en märklig effekt på mig kan jag tycka. Jag tror och gör vissa saker men lever ett vanligt liv och undlåter att göra en massa andra saker som t.ex. att skaffa mig lite bättre fysik. Ena stunden bygger jag hönshus och jobbar med odlingar eller något annat än att bara läsa och tänka. Andra stunden låter jag de 5-15 åren invagga mig i ett lugn som passiviserar mig; "Det kommer säkert att gå långsamt, jag hinner.". Jag är ganska bekväm så det krävs nog lite mer påtaglighet, tvång eller mental uppbackning för att få riktig fart på det hela.
Första raden i första inlägget frågar hur vi påverkas. Det vet jag inte om jag kan svara på. Mina handlingar har förändrats en del. Jag har förmånen att kunna få lite pengar över varje månad. Tidigare har jag sparat dem i bank eller som värdepapper. Idag sparar jag i utrustning, grejer jag kan ha nytta av oavsett hur världen utvecklas och i förbättringar av vårt boende.
Jag fattar nog aldeles för många felaktiga kortsiktiga beslut och en del kloka långsiktiga. Synen på hur min värld kan komma att utvecklas gör att jag värderar annat, kanske, än annars. Jag känner att det inte spelar så mycket roll om jag i vissa avseenden sänker min levnadsstandard för den kommer ändå att sjunka, att jag börjar lite tidigare är betydelselöst.
Sammanfattningsvis kan jag nog säga att mitt liv i viss mån styrs bort från norm och lyxkonsumtion mot en diffus bild av ett annat liv. Jag vet inte riktigt vart jag ska men jag vet åt vilket håll det ligger.
Jag tackar f.ö. för dina tankar om bygemenskap Rakkuraj. Ibland kommer en tanke i rätt tid och jag har ju funderat mycket över det där. Nu fick jag en knuff som kändes rätt.
Hur påverkas livet? En sak jag inte vet hur jag ska hantera, som jag inte ens vet hur jag ska börja på, är hur att hitta någon att förbereda tillsammans med. En vän med likartade men tillräckligt annorlunda syn på saker för att vi som team ska bli bättre än var för sig - förutom att två (eller fler) är så mycket mer effektivt än en. Så en stark påverkan på livet är en känsla av ensamhet som inte är riktigt bra och som bara delvis dämpas av forumet, utan det skulle jag nog bli knäpp. Tack för att ni finns.
/MulenDag
|