Zombie skrev:
Det är väl som med smällare. Det är inte särskilt synd om ungarna förrän det händer något, och då kan de stryka med eller åtminstone bli lemlästade eller hörselskadade Eller skada någon annan eller något annat...
Björngrillarn skrev:
Jag sköt mitt första skott .22 som sex-sjuåring, har varit fast sedan dess. Och jag lovar, jag är helt normal trots att pojkstackaren fick hantera vaaapen
Tjaa, allt är en risk och ett liv utan risker existerar inte. Antingen ger man förtroende eller så inte.
Det är som med knivhantering. Trots att jag är tjugofem år gammal och har "lekt" med knivar i cirka två decennier och börjar vara ganska flink med skärande egg får man fortfarande höra från äldre personer (särskilt kvinnor) som råkar befinna sig i närheten när man täljer att man ska "ta det försiktigt", eller "skär dig inte fingret nu", gärna med ett klämkäckt "lilla gubben" på det också, bara för att äckla till det ordentligt och befästa deras påstådda auktoritet över mig med härskartekniker.
Jag orkar inte ens bli arg längre utan ger bara mitt standardsvar: Det som händer händer. Om man skär sig; och det gör man även efter åratal av erfarenhet, så är det bara att acceptera och gå vidare. Det ska krävas ett rejält snedsteg innan du plockar av en sena eller ett helt finger, och om man lyckas med en sådan aktion kanske det är bäst för resten av världen att man blir handikappad.
Om det sker en olycka med skjutvapen? Japp, bara acceptera och gå vidare så gott det går. Om man är med om en olycka i trafiken? Jajamän, livet går vidare där också, om man inte dör.