Swedish Survivalist
https://swedishsurvivalist.egetforum.se/

Mentalt - Att orsaka någons död
https://swedishsurvivalist.egetforum.se/mentalt-att-orsaka-nagons-dod-t9627-30.html
Sida 3 av 3

Författare:  Zombie [ sön 24 jul 2016, 14:31 ]
Inläggsrubrik:  Re: Mentalt - Att orsaka någons död

Jag är blödig och skulle ha svårt att slå till först. Det finns nog risk att jag skulle ha förlorat innan jag började slåss. Men om jag å andra sidan klarade en attack tror jag nog att jag skulle gå in i ett döda-mode och inte ha några större moraliska problem efteråt. Ger sig någon på mig får de skylla sig själva. Råder allvarlig SHTF så skulle jag nog försvara mina förråd ganska ordentligt också. (Om det är förråden som står mellan mig och svält och förfrysning.) Frågan är hur fort jag skulle bli så pass uppskärrad att jag skulle gå över till grundläggande försvarsinstinkter.

Olyckhändelser som förorsakar dödlig utgång skulle nog gnaga, men jag tror omständigheterna gör stor skillnad. Är jag verkligen skyldig? Anser andra att jag är skyldig? Plågades vederbörande? Är det någon jag känner? Såg jag själva händelsen? Var det blod, skrikande och böner?

Att misslyckas/vara oförmögen att avvärja beror också på omständigheterna. Är det ett brinnande hus med någon som skriker från tredje våningen är det förstås hemskt, men det stör inte min moral eller ger skuldkänslor. Men jag kommer fortfarande ihåg att jag underlät att varna en vuxen kvinna för att sticka sig på en treeggsnål. Jag såg att det var bäddat för att hon skulle sticka sig, men medan jag funderade på hur jag skulle formulera mig så att hon inte skulle ta illa upp stack hon sig ordentligt och det blödde mörkt blod. Det var väl 40 år sedan eller så.

Jag såg på TV ett program där en enbent kille hade fastnat i ett brinnande bilvrak. Han var så tacksam mot sin kompis som hade huggit av honom benet. Bilen exploderade när det hade fått honom därifrån, så han skulle ha dött annars.

Men såvitt jag förstår är det inte så ovanligt att flera människor står och ser på när någon drunknar. Har någon gått genom isen är det förstås en risk, men även om det bara är att kasta ut en livboj är det ingen som gör det. Är det bara en person som upptäcker den drunknande är läget däremot bättre. Då känner sig vederbörande ansvarig och handlar, förhoppningvis på lämpligt sätt. (Min gamla faster gick fö 100-tals meter (utan att springa), eftersom hon förstod att hon inte skulle kunna göra något om hon var utsjasad när hon kom fram till den som gått genom isen.) Jag har varit med om en liten eldsvåda utomhus. Tre hus samarbetade effektivt och rationellt och vi hade i stort sett släckt när brandkåren kom. Efter sig hade de en hop folk varav åtminstone en stod och flinade. Jag hade lust att sparka honom. Jag skulle ha satt dem i arbete om det hade behövts, men brandkåren var ju där. Nuförtiden ställer sig folk visst och filmar med sina mobiler. Även om det är en bilolycka där de kunde hjälpa till, åtminstone med att hålla handen.

Men fallet där man eventuellt kan rädda folk genom att dela med sig av mat och annat är knepigt. Då är det inte en akut situation som kräver snabba (våldsamma?) beslut, och hundögon, böner och magra småbarn bäddar för skuldkänslor. I det läget är det nog bra med en grupp som man kan solidarisera sig med. "De mina" är viktigare än "de andra" och kollektiva skuldkänslor är lättare att hantera. Det räcker med att en säger ifrån och kör iväg tiggarna, så kan alla de andra ha litet bättre samvete. (Och de bör alla luta sig mot ett gemensamt beslut.) Det är ingen tillfällighet att exekutionspatruller består av flera personer. Det är osäkert vem som sköt den dödande kulan, man kan alltid säga att man siktade bredvid, och det finns ett befäl som ger ordern. Inte mitt fel, alltså. Det klassiska "jag lydde bara order" fungerar bra för det egna samvetet, för de flesta. Annars skulle det inte vara så många krig.

Woodsmoke skrev:
Jag vill beröra något som ger mig och förmodligen alla människor i dagens samhälle ångest, och jag vill göra detta på ett konkret och nyktert sätt.

Min bild av framtiden är kluven, men jag är övertygad om, att om katastrofen blir ett faktum, oavsett vad det är för typ av kris och dess omfattning, så är sannolikheten stor att man kommer att orsaka någon annan människas död. Med detta menar jag flera olika saker;

- Att direkt ta någons liv i en självförsvarssituation.
- Att förorsaka en olyckshändelse som kostar någon annan livet.
- Att misslyckas/vara oförmögen att rädda någon/avvärja fara från någon.

Om samhället går fullkomligt åt helvete tar jag det för sannolikt att detta kommer drabba oss alla i någon mån. Detta ger mig en bisterhet och stundtals ångest.

Jag kommer kanske att ställas inför någon form av kamp, väpnad eller oväpnad, där någon av oss (mig eller min kombatant), förlorar med livet som instats.
Jag kanske gör en felbedömning av ett farligt läge, som direkt eller indirekt kostar livet på någon i min grupp eller någon jag försöker hjälpa.

Hela vitsen med preppingen är att klara sig själv och skydda sig och sin grupp, men kommer man, som vanlig människa, klara av det mentala det innebär att ha orsakat någon döden?
Är ni förberedda på detta mentalt? Har ni tänkt i de banorna?
Skyddar ni er själva mentalt via hård moral, eller kan ni känslomässigt stänga av en sådan stor mekanism?

Jag eftersöker inte att eftersträva fullblodspsykopater här, men jag undrar om gemene man verkligen klarar av att hantera sådana situationer om samhället verkligen rasar. Det känns kanske självklart att kunna tänkas ha ihjäl någon som t.ex. direkt vapenhotar ens familj eller barn, men har ni verkligen tänkt er in i det?
Efterspelet?

Kommer gruppdynamiken i en vanlig preppergrupp att klara av det?

Författare:  Zombie [ tis 26 jul 2016, 12:52 ]
Inläggsrubrik:  Re: Mentalt - Att orsaka någons död

Förresten har jag läst två saker som jag har lagt på minnet eftersom jag tror det är Sanningar med stort S. Jag kommer inte ihåg exakta ordalydelser men jag har fångat andemeningen i alla fall.

Vi torterar och misshandlar dem inte för att vi hatar dem. Vi hatar dem för att vi torterar och misshandlar dem.

och

De flesta inser att vi under andra omständigheter skulle kunna supa oss fulla med fiendesidans soldater och bli hur kompis som helst. Men, det skulle vi under andra omständigheter också kunna göra med deras ledare. (Dvs, ledarna är också människor.)

Sida 3 av 3 Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme [ Sommartid ]
Powered by phpBB © 2000, 2002, 2005, 2007 phpBB Group
http://www.phpbb.com/