Charlie** skrev:
Jag tror som Björne, att det kommer att bli svårt att kalla in dagens tonåringar då de inte förstår vad det handlar om. Det tog 100 år och två världskrig med en enorm terror i de ockuperade och krigsdrabbade länderna/områdena, för att svensken skulle förstå, vad det medborgerliga pliktansvaret innebar. Värnplikten var inte för Kung och fosterland, utan för att ens egna, nära och kära, skulle få leva i fred och frihet. Denna insikt tog det bara några få år, att totalt radera ut från svenska folkets medvetande. I våra grannländer så är inställningen till värn-/civilplikt ett helt annat. De förstår att frihet och självständighet inte är en självklarhet, utan något mycket skört och dyrbart att ansvarsfullt förvalta och värt att försvara.
Förutom folkviljan tror jag att den viktigaste faktorn för att lyckas med pliktansvar att att även själva staten tar uppgiften på fullaste allvar. Då vi talar om grannländerna kan vi kika på Finland som lysande exempel. Även om det givetvis har förekommit nedskärningar de senaste åren så är det långt ifrån Sveriges totala degeneration. Ett respektabelt, tufft och resilient försvar är i finska statens ögon inte bara ett "särintresse", som den skallige narcissisten i ett visst moderat parti påstod, utan något som ses som en absolut självklarthet som inte ifrågasätts.
Om just den mentaliteten hade funnits i Sverige hade saker och ting varit väsentligt annorlunda, tror jag. Istället har försvaret blivit sämre än styvmoderligt behandlat i decennier. Det ses allmänt som en sjunken kostnad, en lekpark, något ceremoniellt och onödigt. Men det kanske hänger ihop med den (enligt mig upplevda) arrogans som mången svensk idag går och dras med. Jag träffar nästan dagligen människor som är så insnöade i sitt godhetstänk att de inte ens kan tänka sig att någon vill Sverige illa. Som om det vore helt omöjligt att ens fantisera om. Vad det beror på vet jag inte. Kanske för mycket gulligull och mjuka värden som pumpats in i våra skallar sedan dagisåldern, istället för att rationellt visa att världen är en ganska jävlig plats och att vi i Sverige bör kämpa för att behålla det ganska hyggliga samhälle som vi har byggt upp.
En parentes i sammanhanget; men kanske relaterat, är halshuggningarna av danskan och norskan i Marocko för inte så länge sedan. Ansiktena kring fikabordet blev bleka när jag proklamerade att jag sett videon där det sker, ocensurerat. Mången korkad fråga ställs av de blida småbarnsföräldrarna:
"Men vem vill se sånt?"
"Det finns väl inget kul med att se två tjejer bli halshuggna?"
"Men usch, hur klarar du av det?"
Svaret på dessa frågor blir enkelt: För att jag vill se exakt hur eländig tillvaron är där ute, och då måste man se denna tillvaro utan filter. Jag vill kunna ta rationella beslut om vilka länder jag vill besöka, vilka människor jag vill undvika, och vad det egentligen är som sker när media skriver "skärsår på hals". Nej, det finns inget "kul" med att se detta, men det har gett mig insikt i exakt hur vissa människor fungerar, och varför dessa inte har någon plats i ett civiliserat samhälle. Jag är villig att satsa en hel del pengar på att folks åsikter om strafflängd, dödsstraff, rehabilitering och annat skulle vara betydligt annorlundare om de hade sett det jag sett, för världen är inte vacker. Och tyvärr är detta ögonöppnande det enda sättet att få reda på sådana saker. Det finns inget annat sätt. Ingen fantasi kan överträffa verkligheten.
Lite samma sak skulle man kunna applicera på detta med diverse plikter. Om folk (och politiker) i Sverige skulle få smak på den råa tillvaron i världen kanske vi skulle kunna sluta satsa pengar på Mall of Scandinavia och istället satsa på att behålla Sverige fritt från det lidande som förekommer på så många andra platser.
Slut rant.