Swedish Survivalist

Har rödkullor och tycker de är fantastiska. De kalvar utan assistans (i vintras utomhus i -18!) utan problem, de är smidiga i svår terräng, de ger ett fantastiskt smakrikt kött som i mitt tycke slår de moderna avlade raserna med hästlängder, de mjölkar vid behov en fin, fet mjölk plus att de är trevliga att ha att göra med men visst måste de regelbundet hanteras annars blir de snabbt vilda. De är motståndskraftiga mot sjukdomar och helt anpassade till det nordiska klimatet.

Har erfarenhet av ett par hönsraser och gillar nog Brahma bäst hittills då de var lugna, självständiga och gav både bra med ägg och mycket kött. Har just nu Orusthöns som är lantras och som är klarar sig på snålt med mat. De ger små ägg men små ägg har ju procentuellt större gula vilket är trevligt. Dock tycker jag att de är lite dumma jämfört med tidigare raser jag haft.

Har även Göingegetter och Värmlandsfår vilka jag kan rekommendera.

Om det inte redan framkommit så tror jag starkt på lantraser. Näst på inköpslistan är två nordsvenskar att dra timmer och annat smått och gott med.

MEN, den bästa kon är den man har.

Lantraser har många fördelar framför de mer framavlade raserna .

Hade Jerseykor tidigare , och de har en fet mjölk med mycket protein som passar till både smör och osttillverkning . Grisarna växte väldigt fort på skummjölken från de korna .

Och på många sidor om prepping och survivalism så sätts Jerseykon som den allra bästa .

Men den har en nackdel som gör den till en mindre lämpad kandidat , den får kalvförlamning .
Första och andra kalvningen kan gå bra men sedan måste man börja medicinera den rasen innan kalvning för att den inte ska bli förlamad och lägga sig .
Många koraser drabbas då och då av det här , men hos jersey är det mer regel än undantag att den får det .
Så ska man ha jersey så måste man stacka kalkpasta eller intravenöst kalk . För behandlingen .

Sjukdommen beror på att korna tar kalk ur sin egen kropp till mjölkproduktionen (en nackdel till med en högproduktiv ras) , de drabbas av en brist och får en förlamning .

Intravenöst kalk är väldigt svårt att ge även för en utbildad veterinär och man måste hålla konstant koll på hjärtat .

Hade en jersey som blev långliggare och veterinären var ute flera gånger . Sista gången så sa veterinären att -Nu svarar hon , nu är hon nog ur fara och nu reser hon sig snart ...Men nu nu dog hon !!

Veterinären trodde att det berodde på att kon legat för länge och att det bildats en blodpropp i bäckenområdet som släppte då blodet rusade lite häftigare av behandlingen och att proppen hamnade i hjärtat .

Så vill man riskera att råka ut för sånt här är jerseyn ett bra val , men annars som jag ser det olämplig .

Fjäll eller rödkulla är bättre val .

Aha, nä, just Rödkulla gick jag efter hur en bekant återberättade saken men det var mycket länge sedan.

Fjällkor har jag själv skött till och från för länge sedan dock aldrig haft själva.

Mufflon, Kron och dov vilt samt mindre antal Gutefår, getter och Herrford korsningar (+ en heldel annat i djurväg) har vi dock haft själva, även om Getterna (Vanliga mjölkgetter men upplevde inga särskilda problem med dem, dock var det endast honor då så de kunde inte föröka sig eller ge mjölk, men man skall kunna mjölka dem annars, de lär ge hyfsat bra i förhållande till storleken och dessutom vara betydligt mer fodereffektiva än kor.) och den siste Gutebaggen tyverr lämnat jordelivet av ålder för en tid sedan (honom finns det dock en del hybridkorsningar kvar efter i flera generationer så mufflonhybriderna verkar inte ha några särskilda fertilitetsproblem vad jag kunnat se. Mufflon får dock endast ett lamm åt gången och producerar just ingen användbar ull men behöver ej klippas. Gutehybriderna verkar också fälla pälsen bra och får även de bara ett lamm åt gången även om tvillingar är mer vanligt hos dem vad det ser ut, lammen är pyttesmå (pga att arten i sig är småväxt) men förvånansvärt robusta.). Möjligt det går att mjölka får men det är inget jag försökt men det finns mjölkraser utomlands som används bla för ost tillverkning. Tveksamt dock om Gutefår och liknande kan ge någon användbar mängd då de har betydligt mindre juvervolym än tex texelfår och liknande.

Ett annat får jag vill tipsa om är det gotländska pälsfåret, har ej testat själva häruppe men har sett det gå fritt ute längre nedåt landet och jag tror det fungerar även litet längre norrut. Det ger ingen ull att tala om vad jag vet men mycket fin päls och bra kött.

Mufflonet är som sagt inget nybörjar djur och går inte att hålla med vanliga stängsel (Det är för visso inte särskilt krävande i sig att sköta och är mycket tåliga djur som klarar kyla bra men det är som sagt extremt svårt att hålla i hägn om man inte har för ändamålet särskilt konstruerade anläggningar men detta är ett mycket omfattande jobb.)
men gutefår är ganska lättskötta.





.

Finns speciella fårraser för mjölkproduktion som det ostfrisiska mjölkfåret .

Men under 80-talet så gjorde man lite tester på svenska fårraser och någon norsk för att se om det var någon som passade .
Den fårras som gav mest mjölk och under längst tid var finullsfåret , och det är nog inte så konstigt med tanke på att de kan få upp till sexlingar .

Så ska man ha mjölk av sina får och inte vill satsa på specialraserna så är nog finullen bäst .

Jag är intresserad av att testa det Åländska fåret som ska ha flera olika ulltyper på olika djur från grövre likt gutefåret till en finfibrig ull som är finare än finullen .
Den rasen ska även ha en utpräglad viltsmak och inte likna får i största allmänhet .
Så den står på önskelistan hos mig .

Hur man än vänder och vrider på det hela så är det jobbigaste med djurhållning att ordna vinterfoder, särskilt om man tänker stalla upp sina djur. Därför tycker jag att får/getter/hästar/kor skall vara av härdiga raser så att man kan ha dem ute så länge som möjligt - helst året om. Gärna på vidsträckta extensiva beten för att slippa vinterfodra dem, tänk "ranchdrift" så hamnar ni rätt. Ett tätt granbestånd räcker som skydd om det blir kärvt. Detta är fullt gjörbart men våra strikta och fyrkantiga tjänstemän på jordbruksverket har tolkat regelverket på ett sådant sätt att det inte är helt enkelt att genomföra i sverige.

Raser, ja det är en bra fråga. Jag skulle nog vilja slå ett slag för korsningsdjur, särskilt lokal bakgårdsblandning (tänker specifikt får). Då får man en grupp djur som man vet funkar i det område där man befinner sig. Att hålla på och flytta djur mellan helt olika miljöer är lite knäppt och ett stort mått av resursslöseri tycker jag. Så hur fräcka ungerska skruvhornsfår än är så kommer de inte in i min fårflock. Och hur bra avkastning oxfordshire down än har så mår de bäst på vallbeten och eftersom jag har extrema naturbeten går de fetebort.
Och för kaniner, vit lant är en klassisk matkanin som funkade bra för folk att leva på 1939-45, av egen erfarenhet så tycker jag nog att den har bättre avkastning än både vädur och gotlandskanin. Men bäst var nog ett par individer som var korsningar vit lant och fransk vädur. Men så är det ju med korsningsdjur, de kan få det bästa av båda föräldraraserna eller det sämsta, det vet man aldrig förrän man provat. Och om de för vidare egenskaperna vet an inte heller.

Det går inte att ha djur ute på extensiva beten i sverige om man ser till en normal vinter och tro att djuren ska klara sig på enbart bete . När det ligger drygt en meter snö över marken så behöver djuren mer energi för att hålla värmen och överleva på än vad de kan gnaga av på mark och träd . Det finns helt enkelt inte eneergi nog i betet . De grässorter vi har i sverige drar ner näringen i roten och tom på hösten då betet kan se bra ut så börjar näringsvärdet att sjunka och djuren magrar av .

I USA och andra ställen där det inte har samma vintrara som här har de andra typer av gräs med de sorter som vi odlar och degräsen drara inte ner näringen och går i vila utan kan hålla djuren vid liv tex de amerikanska stäppgräen .

Och utan at fyla på med mat åt djuren så blir skiten mindre och mindre innehållsrik då du tar bort kött från åkern och kanske fyller på mer så det blir en negativ transport av näring från det där betet och gräset växer sämre och sämre .

Djurens skit innehåller inte mer än man stopar in , så på dåligt bete så är skiten inte värd mycket , medans den blir fet och fin på bra bete .

Så djur i sverige utomhus kräver mer mat än om samma djur skulle ha stått inne och fått mat på traditionellt sätt . Det går mycket då det är kallt .
Och förr i tiden så hade djuren det inte så bra då heller , de fick äta ljung , barr mm som nödfoder och de kunde vara så svaga på våren att de fick dras ut på gården på trasmattor . Så fick de ligga och lapa sol och noppa gräs och förhoppningsvis kunde de ställa sig upp och gå ut i skogen på bete .

Det fanns en anledning till att man började med åkrar för att få hem foder över vintern .

Och det här kommer att bli mycket känsligare efter shtf än det är nu . Att men sköter om sina djur på allra bästa sätt för att de inte ska dö av svält och sjukdommar .
Finnsju inte transporter som kan ta hem köpt foder eller veterinärer .

Detta beror såklart på var man bor. I södra sverige är det inte ofta som vi har snö mer än ett par veckor per vinter och vid barmark finns det såklart foder att hitta för djuren året runt. Självklart skall man ge djuren kompletterande foder (och lämpliga kosttillskott inte minst salt), men jag menar att utfodringen kan minskas (speciellt avs grovfoder) om man låter djuren söka delar av fodret själva.

Karl-Ivar Kumm på slu har kikat en del på det där med utedrift. Hans tankar är klart intressanta, såväl ur ekonomiskt som miöljömässigt perspektiv se t.ex. http://publikationer.slu.se/Filer/Rapport_14.pdf

Man måste vara medveten om det jag skrev i tidigare inlägg at gräset lagrar all näring i röterna över vintern och det gröna och fina har mycket sämre näringsvärde . Så komplettering måste ske av foder och då det inte finns bränsle och att köpa in inte längre fungerar så kommer man att ha målat in sig i hörnan då extensiva beten inte brukar vara de som används som åkermark . Så bristen på foder kan komma snabbt och slå hårt .
Samt att väder och vind med kyla ökar näringsbehovet för djuren så man måste veta att det fodret finns .

Men i dags läget då foder finns och transporter fungerar så ok , det är bra för djuren .

Och grönska finns bara längst ner i skåne den största delen av landet har för mycket snö och för svårt för att djuren ska kunna gå på bete . De kan mycket väl hållas utomhus bara de får rejält med mat i form av hö eller ensilage .

Fanns tex en bonde som fick djuren beslagtagna redan på 70-80-talet och då för att hans besättning av fjällkor gick utomhus sommar som vinter och kalvade ute i snön utan problem . Men då fick man inte ha djuren ute alls på vinter och defenitivt inte mjölkkor tiderna förändras . Han bodde långt upp i västerbotten-norrbotten så det var ordentliga vintrar . Djuren kunde gå in under lagårn och söka skydd där för väder och vind men det hjälpte inte .

Nej visst, vintern och fodret är det nålsöga varje djurhållare måste passera. Och det måste man ha en strategi för, samt inte minst alternativa lösningar. Jag tror dock att vi i framtiden kommer att se ett större mått av utedrift, inte minst för att förlänga betessäsongen om minska bränsleåtgången för skördat foder.

En möjlighet som väl nämns (om jag minns rätt) men inte utvecklas i tråden är att hålla platsbundna vilda djur som får skörda sitt eget foder. Dovhjorten är ett bra exempel på ett sådant djur. Det är inte speciellt benäget att flytta så har man väl en population blir den kvar i samma område.

Vilda djur går inte riktigt in i vad TS hade som tanke med tråden .

Här går mjölkkorna på bete till älgjakten startar då det blir för jobbigt att ha dem på bete och hinna mjölka innan de ska vara ute på älgpasset . Och då har som regel första snön kommit redan .

Jag kan ha missat i mina försök att söka i tråden, men är det någon som nämnt myskanka? Det är ju en makalöst produktiv krabat som om man inte ser upp lätt genererar 20-30 ällingar per hona och år. Låt säga att man har en grupp på 3 honor och en hanne, då kan man om man inte dummar sig lätt ha ett 50 tal djur för slakt frammåt hösten. Slaktvikten på en 6 månaders älling är typ 1,5 kg så det blir snabbt rätt bra med kött på en ganska begränsad insats.

Har man inte vatten på sin gård eller har möjligheten att bygga damm (större badbalja) så är myskankan ett bra alternativ . Det är en anka och gillar vatten , men kräver det inte på samma sätt som övriga ankor gör . Så de blir lättare att hålla vintertid tex om det är svårt att hålla temperaturen eller utrymmet för dagliga bad i lagårn .

Det är väl kanske dt som gjort att ankor inte diskuterats här innan , att de är knepiga att tillfredställa med vatten och dagliga bad .

Dexterko.
Highland Cattle.

Dexterkorna som finns i sverige är långbenta dexters . Det finns en mindre variant med och det är den som man vanligen benämner dexter . De långbenta tvistar man om vad de heter om det är en typ av kerry .
Kerryns kalvar blir ibland dvärgar och de är de man sedan har benämnt dexter och avlat vidare på .

Och om man har kortbenta dexterkor (öfrbjudna i sverige) så kommer var 4:de kalv att dö pga en missbildning som kallas bulldogskalv . Bla får kalven då vattenskalle mm mm . och om de inte är dödfödda så dör de inom några timmar .
Men genen för kortbenthet finns även i de långbenta och kan spalta ut någongång då och då .

Dessutom är dexterkorna i sverige köttdjur och inte importerade ur de grenar som ger mjölk , man har alltså förstört rasen mer genom att avla ut den i olika riktningar .

Skulle jag ha en mer exotisk ko med mjölkproteiner som är bättre för ost så skulle jag välja ödhumblan eller på "rättsvensska" norskt fjordfä . Det är också en liten ko i storlek .

Higland ger lite mjölk ibland så det inte räcker åt kalvarna och samma problem finns i herefordrasen .

Vi hade Herefordkossor tills helt nyligen och de gav ingen mjölk över.
De är enormt stora och robusta samt lättskötta och snälla djur (vissa individer kan ha horn (bägge könen kan ha horn eller helt sakna horn) är bra att känna till) men de har små juver och producerar som sagt väldigt lite mjölk då de inte är framavlade för detta.

Nackdelen men rena mjölkraser är att de kräver fruktansvärt mycket mer jobb, annat foder mm så jag tycker också att fjällkossor och liknande raser bör vara ett bra val. Fjällkossor är litet egensinniga (brukar ofta ha mycket egna ideer men överlag snälla) och producerar inte särskilt mycket mjölk men det de ger är som regel av mycket god kvalitet.