Swedish Survivalist

En totalcrash som en solstormmsom slår ut allt skapar ett scenario. Kortsiktigt kanske bug out.

Det jag ser är ett långsamt förändrat samhälle där man har tid på sig att agera.

Se tex, Venesuela som jag gillar att följa som experiment. De som stannar i staden kan inte odla då allt själs, men trots allt stannar majoriteten i staden men börjar med jobba på svarta marknaden och eliten är korrumperat.
Nu tror jag att vi har 10-20 år till på,oss innan hela världen börjar likna Venezuela. Så då blir frågan hur klarar vi oss i ett samhälle där vi får mindre och mindre.

Utan toalettpapper blir du sur.

MulenDag skrev:Håller i princip med dig, "Collapse now and aviod the rush!" som The archdruid säger...

Men, som sagt av föregående talare, man sitter ju i en social och ekonomisk situation som kan göra det svårt att byta liv. Visst är det ett val men för att ta steget måste man ju värdera konsekvenserna i nuet och jag har full förståelse för att många har svårt att bara rycka upp sina bopålar och byta liv.

Jag håller med. Därmed inte sagt att man inte kan ta sådana aspekter i beaktande när man gör olika livsval. Varför bor man där man bor? Varför jobbar man med det man jobbar med? Varför har man det avstånd man har mellan hem och arbetsplats? Jag vet att många ser katastrofer runt varje husknut men på tio eller femton års sikt hinner man göra många förändringar i lugn och ro och med god eftertanke.

Collapse now and avoid the rush är ett bra mantra. Då har man tiden på sin sida. När väl avföringen har träffat distributorn så kan det lätt vara i senaste laget och man får nöja sig med vad man kan fixa då. (Dock skulle jag inte bli ett dugg förvånad om 99% av folk som läser det här forumet är långt bättre förberedda än 99% av svenska befolkningen, så redan där är mycket vunnet.)

krippaz skrev:En totalcrash som en solstormmsom slår ut allt skapar ett scenario. Kortsiktigt kanske bug out.

Det jag ser är ett långsamt förändrat samhälle där man har tid på sig att agera.

Se tex, Venesuela som jag gillar att följa som experiment. De som stannar i staden kan inte odla då allt själs, men trots allt stannar majoriteten i staden men börjar med jobba på svarta marknaden och eliten är korrumperat.
Nu tror jag att vi har 10-20 år till på,oss innan hela världen börjar likna Venezuela. Så då blir frågan hur klarar vi oss i ett samhälle där vi får mindre och mindre.

Utan toalettpapper blir du sur.

Jag har funderat i samma banor de senaste åren, och börjar luta åt att ett mer gradvis scenario är betydligt mer sannolikt än de plötsliga "vakna upp i zombieapokalypsen"-typen av scenarion som de flesta kanske associerar med survivalism. Jag börjar också tro att vi står mitt i en långsam kollaps som redan är i full färd nedåt, och det är det främst preppar mot.

Om man raljerar lite kring koncepten, det finns väl egentligen två typer av "plötsliga" scenarion som kan ske.

1: Något "mindre allvarligt", typ strömavbrott, storm, eller jordbävning som knockar ut samhälleliga funktioner, men inte så allvarligt att kannibalism och våldtäkter blir vardag från timme ett. Jag hyser stora tvivel till att det blir fullkomlig panik på direkten i ett land som Sverige utan någon nämnvärd våldskultur, till skillnad från exvis USA (undantaget i redan tungt kriminella förorter osv), även inom ett par dagars tid, så att bugga ut vid ett sådant tillfälle är ett alternativ men inte ett tvång, utan något som man troligtvis kan göra i relativ lugn och ro om det verkar bli lite långvarigare än man tror och grannarna börjar titta konstigt på ens dörr. Inte ens krig idag verkar ju inledas med någon större dramatik om man ser hur krigföringen i vissa mer eller mindre närbelägna länder ter sig.

2: Megahelvetes-SHTF inträffar. Supervulkaner, asteroider, kärnvapenkrig, fan och hans moster rider in tillsammans med apokalypsens fyra ryttare och siktar in sig på preppers specifikt. Det är väl egentligen bara när det blir jävligt allvarligt jävligt snabbt (och oväntat) som en klassisk "bug out så fort det bara går till atombunkern" verkligen skiner. Men chansen för att något sådant ska inträffa är ju marginellt jämfört med många andra scenarion.

I början av min riktiga preppingkarriär var jag bekymrad över de stora fasorna beskrivet i punkt 2 ovan, men ju längre tiden går desto mindre övertygad blir jag om att ö.h.t. preppa för dylikt. Finns nog ändå inte så mycket att göra åt saken. Ta exvis kärnvapenkrig. Har man inte en bunker och jod för resten av livet så är det nog rökt ändå, och jag tar hellre en ettans hagel genom skallen än dör långsamt av rövcancer.

Björngrillarn skrev:
Jag har funderat i samma banor de senaste åren, och börjar luta åt att ett mer gradvis scenario är betydligt mer sannolikt än de plötsliga "vakna upp i zombieapokalypsen"-typen av scenarion som de flesta kanske associerar med survivalism. Jag börjar också tro att vi står mitt i en långsam kollaps som redan är i full färd nedåt, och det är det främst preppar mot.

Om man raljerar lite kring koncepten, det finns väl egentligen två typer av "plötsliga" scenarion som kan ske.

1: Något "mindre allvarligt", typ strömavbrott, storm, eller jordbävning som knockar ut samhälleliga funktioner, men inte så allvarligt att kannibalism och våldtäkter blir vardag från timme ett. Jag hyser stora tvivel till att det blir fullkomlig panik på direkten i ett land som Sverige utan någon nämnvärd våldskultur, till skillnad från exvis USA (undantaget i redan tungt kriminella förorter osv), även inom ett par dagars tid, så att bugga ut vid ett sådant tillfälle är ett alternativ men inte ett tvång, utan något som man troligtvis kan göra i relativ lugn och ro om det verkar bli lite långvarigare än man tror och grannarna börjar titta konstigt på ens dörr. Inte ens krig idag verkar ju inledas med någon större dramatik om man ser hur krigföringen i vissa mer eller mindre närbelägna länder ter sig.

2: Megahelvetes-SHTF inträffar. Supervulkaner, asteroider, kärnvapenkrig, fan och hans moster rider in tillsammans med apokalypsens fyra ryttare och siktar in sig på preppers specifikt. Det är väl egentligen bara när det blir jävligt allvarligt jävligt snabbt (och oväntat) som en klassisk "bug out så fort det bara går till atombunkern" verkligen skiner. Men chansen för att något sådant ska inträffa är ju marginellt jämfört med många andra scenarion.

I början av min riktiga preppingkarriär var jag bekymrad över de stora fasorna beskrivet i punkt 2 ovan, men ju längre tiden går desto mindre övertygad blir jag om att ö.h.t. preppa för dylikt. Finns nog ändå inte så mycket att göra åt saken. Ta exvis kärnvapenkrig. Har man inte en bunker och jod för resten av livet så är det nog rökt ändå, och jag tar hellre en ettans hagel genom skallen än dör långsamt av rövcancer.

Glöm inte bort 1.5 versionen, en "halv-SHTF", exempelvis:

• Ett utbrott av nån sjukdom. Det kan bli som SARS epidemin tidigt 2000 tal där några dog och allt verkade hemskt, men resulterade i färre döda än den vanliga flunsan som dödar massor med folk varje år, tänk ett något värre förlopp än detta med kanske 30% dödlighet och folk kommer att handla i panik, även om det hela är över på några månader med ett hyfsat fungerande samhälle.
• Ett begränsat kärnvapenkrig, några taktiska kärnvapen i östra Europa / Ryssland, följt av et "Holy fuck what are we doing!" scenario med ett omedelbart vapenstillestånd av båda parter, som trots allt tvingar folk att söka skydd och nyttja bunkrad mat (om de var smarta nog att preppa), skördar blir oätbara och eventuell begränsning i solljus genom atmosfären pg av omattande skogsbränder.
• Flera fragment från en komet slår ner i Medelhavet, stora områden längst kusterna blir förstöra av flera mega-tsunami och det blir lite matbrist i Europa. Medan vi inte blir direkt utsatta för ödeläggelsen som dödar nån miljon människor så tänker vi "Och...?" som vanligt, men förstår inte att bieffekerna av bortfall i matproduktionen blir mycket kännbar och priser stiger.

Även om dessa scenarier kan ses som svarta svanar så är de trots allt mer troliga än fullt utvecklade totalkatastrofer.

(För övrigt hjälper inte den jod du köper på apotek mot strålning från kärnvapen, de hjälper endast mot olyckor i kärnkraftverk).

Jag håller med dig Ron, typ. Att bugga ut från sin permanentbostad till någon form av halvmesyr till bostad och att försöka starta fungerande matproduktion är dömt att misslyckas. Samtidigt är de ekonomiska möjligheterna på landet en risk för egen del, jag vill fortfarande påstå att en stark privatekonomi är en god grund för prepping.

Ett alternativ är att ha en ankarperson/familj på landsbygden som driver näring som man kan ha en överenskommelse med. Det kan vara familjemedlemmar eller släktingar som man idag kan köpa överskottet av eller vars verksamhet man delfinansierar. Man kan göra en massa lösningar, men om man bor i staden är det en dålig idé att bugga ut till fots till sin igenbommade sommarstuga mitt i smällkalla vintern.

Mjo. En intressant fråga är vad som händer med folk vid typ 1. Som du säger tror jag inte medelsvensson blir direkt farlig första timmen. Har du ett användbart fordon när andra är fångade i köer (vid typ 2) kan du nog bli överfallen eftersom det är något folk verkligen vill ha, och mat och givetvis vatten kan folk nog slåss för efter några dagar men därifrån till att försöka döda folk på öppen gata är det ett långt steg. Frågan är var den naturliga tidsgränsen går i praktiken. När blir vanligt folk farliga? Efter hur lång tid?

I händelse av 2 tror jag att många bara skulle titta tomt och gå tillbaka till vanliga rutiner. Sånt inträffar inte helt enkelt, och därför övergår man till autopiloten. Jag har läst att svenskar är överrepresenterade bland dödsfallen vid internationella olyckor, jordbävningar, sjunkande skepp, flygolyckor och dylikt. De går lugnt och lyder instruktionerna, andra är mindre tillitsfulla och klöser sig fram och trampar ned folk för att komma ut först. Å andra sidan är givetvis inte svenskar heller vaccinerade mot panik. Det är väldigt smittsamt, så panikslagna folkmassor kan lätt uppstå.

Jag var med om ett brandlarm och var uppe i över tionde våningen. Det var ett fruktansvärt oljud så jag gick raskt ut i trapphuset, men jag tog på mig ordentliga skor och jacka först. Jag hörde dock att kursledaren skällde på en deltagare för att han ville göra klart det han höll på med, brandlarm eller inte brandlarm. I trapphuset var det fullt, men rask marsch nedåt i god ordning. (Det visade sig vara ett elfel, så det var ingen riktig brand med rök och så.)

Björngrillarn skrev:Jag har funderat i samma banor de senaste åren, och börjar luta åt att ett mer gradvis scenario är betydligt mer sannolikt än de plötsliga "vakna upp i zombieapokalypsen"-typen av scenarion som de flesta kanske associerar med survivalism. Jag börjar också tro att vi står mitt i en långsam kollaps som redan är i full färd nedåt, och det är det främst preppar mot.

Om man raljerar lite kring koncepten, det finns väl egentligen två typer av "plötsliga" scenarion som kan ske.

1: Något "mindre allvarligt", typ strömavbrott, storm, eller jordbävning som knockar ut samhälleliga funktioner, men inte så allvarligt att kannibalism och våldtäkter blir vardag från timme ett. Jag hyser stora tvivel till att det blir fullkomlig panik på direkten i ett land som Sverige utan någon nämnvärd våldskultur, till skillnad från exvis USA (undantaget i redan tungt kriminella förorter osv), även inom ett par dagars tid, så att bugga ut vid ett sådant tillfälle är ett alternativ men inte ett tvång, utan något som man troligtvis kan göra i relativ lugn och ro om det verkar bli lite långvarigare än man tror och grannarna börjar titta konstigt på ens dörr. Inte ens krig idag verkar ju inledas med någon större dramatik om man ser hur krigföringen i vissa mer eller mindre närbelägna länder ter sig.

2: Megahelvetes-SHTF inträffar. Supervulkaner, asteroider, kärnvapenkrig, fan och hans moster rider in tillsammans med apokalypsens fyra ryttare och siktar in sig på preppers specifikt. Det är väl egentligen bara när det blir jävligt allvarligt jävligt snabbt (och oväntat) som en klassisk "bug out så fort det bara går till atombunkern" verkligen skiner. Men chansen för att något sådant ska inträffa är ju marginellt jämfört med många andra scenarion.

I början av min riktiga preppingkarriär var jag bekymrad över de stora fasorna beskrivet i punkt 2 ovan, men ju längre tiden går desto mindre övertygad blir jag om att ö.h.t. preppa för dylikt. Finns nog ändå inte så mycket att göra åt saken. Ta exvis kärnvapenkrig. Har man inte en bunker och jod för resten av livet så är det nog rökt ändå, och jag tar hellre en ettans hagel genom skallen än dör långsamt av rövcancer.

Det är nog inte så god idé att stanna kvar för länge i sin snart smällkalla lägenhet heller. Fast hygienproblemen med hälsorisker är väl mindre på vintern förstås.

Harmklinga skrev:klipp
Man kan göra en massa lösningar, men om man bor i staden är det en dålig idé att bugga ut till fots till sin igenbommade sommarstuga mitt i smällkalla vintern.

Sant. Jag tror på två sorters bug ut: Omgående eller efter 3-4v (tror jag skrivit det nånstans).
Fördelen med min primärbostad är att jag kan rotera lager, har alla min ägodelar i tryggt förvar och framförallt: Slipper ta risken att färdas, vilket får anses vara den största faran med en bug ut. Det senare glömde jag ta med i min förra post.

Ron skrev:Jag läser en massa saker om att bugga ut, att lämna hus och härd i stan när skiten smacker in i propellern och jag ser minst lika många mer eller mindre realistiska lösningar.
Men..... alla dessa lösningar har någonting gemenskapligt; korttids tänkandet!
Vi sticker här och nu, gömmer oss i en stuga i skogen, omringd med konserver.
Jag tror faktiskt att, om hela systemet rasar ihop över natt, så är de allra flesta i staden bortom räddning över huvud taget. Att tänka på att bugga ut med familj, grejer, cyklar i en gummibåt som jag läste i en annan tråd, är orealistiskt. En fantasi, skulle jag nästan säga. Bara tänk på vilken logistik det innebär! Då är det smartare att stanna och vänta till det värsta har passerat och sen försöka ta sig ut. Lycka till....
-----
Vilka planer har ni för ett "after bugging out"-liv?

Det beror helt på vilket scenario man preppar för. Jag preppar i första hand INTE för solstorm, krig eller våldsamt vulkanutbrott osv. Utan för det våldet som just nu griper om sig och kommer allt närmare våra villakvarter. Vid nästa rejäla lågkonjunktur kommer en miljon s.k. "svenskar" att gå bananas när bidragen inte landar på kontot som de skall. De kommande åren kommer bli värre och värre och värre - och när t.ex. Migrationsverkets kostnader på 73 miljarder år 2016 vältras över på kommunerna hösten 2018 så kommer systemet att testas ordentligt för första gången. Skulle det spridas ut på stadsdelar, så skulle vår stadsdel få en extra årskostnad på 200 miljoner. Det är 20-30% av stadsdelens budget idag. Nu kommer det inte fördelas på det sättet; men i princip alltså. Och detta gäller bara kostnaderna för 2016. (Förresten sa f.d. finansminister Anders Borg för ett par år sedan: "2018 smäller det i svensk ekonomi" och det känns troligt.)

Jag preppar för den dag när det står tio man med träklubbor och knackar på dörren till huset och säger: "Det är vi som bor här nu". INNAN den dagen så kommer jag att ha sålt huset och förflyttat mig till BOL. En BOL som jag jobbat med i 15 år och om 2-3 år har en hyfsat fungerande permakultur för att att åtminstone överleva. Odlar dessutom relationer med lokalbefolkningen.

Att hastigt behöva lämna befintliga bostaden för att bege sig till BOL ser jag som ett ganska osannolikt scenario på kort sikt. Däremot är det mycket sannolikt att villakvarteren i min storstad kommer att vara obeboeliga om 20 år. I alla fall om man vill känna sig trygg.

Balder skrev:Jag preppar för den dag när det står tio man med träklubbor och knackar på dörren till huset och säger: "Det är vi som bor här nu". INNAN den dagen så kommer jag att ha sålt huset och förflyttat mig till BOL. En BOL som jag jobbat med i 15 år och om 2-3 år har en hyfsat fungerande permakultur för att att åtminstone överleva. Odlar dessutom relationer med lokalbefolkningen.

Att hastigt behöva lämna befintliga bostaden för att bege sig till BOL ser jag som ett ganska osannolikt scenario på kort sikt. Däremot är det mycket sannolikt att villakvarteren i min storstad kommer att vara obeboeliga om 20 år. I alla fall om man vill känna sig trygg.

Det kan ligga något i det du säger och det där citatet av Anders Borg skulle jag gärna ha tag i kontexten till. Vi har i princip redan buggat ut iom att vi lämnade rikets största stad och flyttade till hus i den åttonde staden. Ett rejält tegelhus med nödvändiga renoveringar gjorda och en växande köksträdgård. Litet lugnt villaområde med trevliga grannar. De som en gång byggde här börjar nu dö ut och nya människor kommer in. Ofta från Långtbortistan men vanligt hyggligt folk som jobbar och försöker klara sig ungefär som vem som helst. Problemområden finns i närheten, kriminalitet också men det finns å andra sidan överallt. Vi sätter klackarna i marken och stannar där vi är. Är vänliga mot våra grannar men inte inbjudande. Svårt när man är introvert.

En hel del intressanta tanker.....

Jag tror faktiskt om när en bugg out blir aktuell, så är chansen att kunna återvända efteråt (väldigt) lite. Varför annars lämna allt man har?
Jag syftar nu inte på en solstorm eller en "röd storm", men mer "vanliga" katastrofer. Sydväst vind och Ringhals som gör *POOF*, en stor skogsbrand som förstör en del av elförsörjningen. En olycka på en av Göteborgs oljeterminaler kanske eller en damm som brister.
Händelser som inte bara skapar problem direkt i området, men också kan ha allvarliga konsekvenser för många andra i landet. Förstörda bostäder, kontaminerade livs- eller odlingsområden, ihop brytande elförsörjning....

Omnivore skrev:

Balder skrev:Jag preppar för den dag när det står tio man med träklubbor och knackar på dörren till huset och säger: "Det är vi som bor här nu". INNAN den dagen så kommer jag att ha sålt huset och förflyttat mig till BOL. En BOL som jag jobbat med i 15 år och om 2-3 år har en hyfsat fungerande permakultur för att att åtminstone överleva. Odlar dessutom relationer med lokalbefolkningen.

Att hastigt behöva lämna befintliga bostaden för att bege sig till BOL ser jag som ett ganska osannolikt scenario på kort sikt. Däremot är det mycket sannolikt att villakvarteren i min storstad kommer att vara obeboeliga om 20 år. I alla fall om man vill känna sig trygg.

Det kan ligga något i det du säger och det där citatet av Anders Borg skulle jag gärna ha tag i kontexten till. Vi har i princip redan buggat ut iom att vi lämnade rikets största stad och flyttade till hus i den åttonde staden. Ett rejält tegelhus med nödvändiga renoveringar gjorda och en växande köksträdgård. Litet lugnt villaområde med trevliga grannar. De som en gång byggde här börjar nu dö ut och nya människor kommer in. Ofta från Långtbortistan men vanligt hyggligt folk som jobbar och försöker klara sig ungefär som vem som helst. Problemområden finns i närheten, kriminalitet också men det finns å andra sidan överallt. Vi sätter klackarna i marken och stannar där vi är. Är vänliga mot våra grannar men inte inbjudande. Svårt när man är introvert.

Läs och begrunda:
http://www.etc.se/ledare/rapport-fran-m ... lutna-mote
Hittar inte något från bankdagen 2014 så detta får duga.

Kalorispelet skrev:Glöm inte bort 1.5 versionen, en "halv-SHTF", exempelvis:

• Ett utbrott av nån sjukdom. Det kan bli som SARS epidemin tidigt 2000 tal där några dog och allt verkade hemskt, men resulterade i färre döda än den vanliga flunsan som dödar massor med folk varje år, tänk ett något värre förlopp än detta med kanske 30% dödlighet och folk kommer att handla i panik, även om det hela är över på några månader med ett hyfsat fungerande samhälle.
• Ett begränsat kärnvapenkrig, några taktiska kärnvapen i östra Europa / Ryssland, följt av et "Holy fuck what are we doing!" scenario med ett omedelbart vapenstillestånd av båda parter, som trots allt tvingar folk att söka skydd och nyttja bunkrad mat (om de var smarta nog att preppa), skördar blir oätbara och eventuell begränsning i solljus genom atmosfären pg av omattande skogsbränder.
• Flera fragment från en komet slår ner i Medelhavet, stora områden längst kusterna blir förstöra av flera mega-tsunami och det blir lite matbrist i Europa. Medan vi inte blir direkt utsatta för ödeläggelsen som dödar nån miljon människor så tänker vi "Och...?" som vanligt, men förstår inte att bieffekerna av bortfall i matproduktionen blir mycket kännbar och priser stiger.

Även om dessa scenarier kan ses som svarta svanar så är de trots allt mer troliga än fullt utvecklade totalkatastrofer.

(För övrigt hjälper inte den jod du köper på apotek mot strålning från kärnvapen, de hjälper endast mot olyckor i kärnkraftverk).

Point taken, även om jag tror att "mellan-kriser" sannolikt snabbt kan urarta till nummer 2-or... Världen är knökfull i folk, och dominoeffekterna kan komma snabbt.

Fråga! På vilket sätt hjälper inte jod mot kärnvapen? Jag känner mig missinformerad

Zombie skrev:I händelse av 2 tror jag att många bara skulle titta tomt och gå tillbaka till vanliga rutiner. Sånt inträffar inte helt enkelt, och därför övergår man till autopiloten. Jag har läst att svenskar är överrepresenterade bland dödsfallen vid internationella olyckor, jordbävningar, sjunkande skepp, flygolyckor och dylikt. De går lugnt och lyder instruktionerna, andra är mindre tillitsfulla och klöser sig fram och trampar ned folk för att komma ut först. Å andra sidan är givetvis inte svenskar heller vaccinerade mot panik. Det är väldigt smittsamt, så panikslagna folkmassor kan lätt uppstå.

Det är lite det jag är rädd för, faktiskt. Kan vi vara för lydiga? Tror att svenskarna generellt kan försätta sig i en betydligt värre situation genom att faktiskt vara fogliga och inte panika, exempelvis genom att bli kvar på ett farligt ställe och inte hinna rädda sig själva. När de sedan får genomlida någon katastrof kanske de går helt bananas, eftersom det lugna och fina inte räddade deras skinn.

Björngrillarn skrev:Fråga! På vilket sätt hjälper inte jod mot kärnvapen? Jag känner mig missinformerad

Olika isotoper. En del har argumenterat (bland annat här) att efter att kärnvapen har använts så finns en risk att kärnkraftverk står obevakade och kan smälla så "det finns orsak att ha jodtabletter ändå". Men jag tycker att det är som att oroa sig för att bli skjuten av en pistol efter att ha trampat på en landmina.

Medan vissa radioaktiva isotoper används inom sjukvården så är exponering av höga doser eller exponering över lång tid något att undvika. http://www.geigercounter.org/radioactivity/isotopes.htm. Kortare halveringstid = farligare (gör sig av med mer energi fortare).

Men det är inte fel att skaffa jodtabletter, speciellt om du bor i knutarna runt ett kärnkraftverk och inte fått tabletter av myndigheterna av nån orsak.

Ron skrev:En hel del intressanta tanker.....

Jag tror faktiskt om när en bugg out blir aktuell, så är chansen att kunna återvända efteråt (väldigt) lite. Varför annars lämna allt man har?
Jag syftar nu inte på en solstorm eller en "röd storm", men mer "vanliga" katastrofer. Sydväst vind och Ringhals som gör *POOF*, en stor skogsbrand som förstör en del av elförsörjningen. En olycka på en av Göteborgs oljeterminaler kanske eller en damm som brister.
Händelser som inte bara skapar problem direkt i området, men också kan ha allvarliga konsekvenser för många andra i landet. Förstörda bostäder, kontaminerade livs- eller odlingsområden, ihop brytande elförsörjning....

Eller som Balder skriver, vad jag tror är den mest överhängande risken när ekonomin brakar: ”det är vi som bor här nu”. Om man dragit till BOL är det ju bara att flytta in. Många nysvenskar har inställningen att om man inte försvarar egendom så är den inte din.