Känns som läge att bumpa den här tråden. Passar på att sno en text från Alternativ.nu och lägga den här, som inspiration eller nåt.
/MD
Citera:
I avfolkningsbygd, invid en sjö, mil från närmsta samhälle, besöker vi en liten by. Byn har växt upp kring ett par gårdar. Där är gårdarna med boningshus, lador, bastu, tvättstuga, smedja och såg. Inom synhåll ligger ytterligare fem boningshus och flera uthus. Mellan träden på andra sidan betesvallen skymtar sjön.
De som slagit sig ned här har valt det av olika anledningar, alla bor ännu inte permanent. Gemensamt för dem är att de vill leva med ett stort inslag av självhushållning. I några fall av princip, i samtliga fall också för att ha en utväg i den händelse att pratet om peak oil och samhällets sönderfall stämmer. Det är en skara som kan tyckas brokig men även om drivkrafterna är olika finns en tydlig gemenskap i övertygelsen om att det är viktigt att kunna klara sig på egen hand med gemensamma ansträngningar.
Invånarna har kommit överens om en del saker som reglerar delar av livet, vilka resurser som får användas samt hur. Som exempel är husens elanvändning begränsad, elkrävande saker som tvättmaskin och verkstadsutrustning finns samlad i den enda byggnad som har trefasström. De enkla maskinerna för jord- och skogsbruk ägs gemensamt och kan brukas enskilt när de inte är upptagna med det gemensamma. Toaletterna är urinseparerande torrdass, skiten komposteras och återanvänds. Det är ett krav att kunna hålla höns, ha solel, vedspis, jordkällare och kompost. Vidare är alla beredda att klara grundläggande behov i ett halvår utan resurser utifrån.
Det har stormat en del i bygemenskapen. Olika metoder för samarbete och samägande har prövats och misslyckats och prövats igen. Vid vårt besök ägs marken av tre familjer, där var och en äger sin del men har ett avtal med övriga att delar av marken skall skötas gemensamt och betraktas som gemensam. De som saknar mark har ingått långa arrendeavtal med markägarna, avtal som garanterar dem rätten att bo kvar under lång tid men inte att överlåta denna rätt. Avtalen är förmånliga och arrendet utgörs av arbete, i första hand på den gemensamt skötta marken men också på de tre ägarnas marker. De har därför vågat bygga egna hem på ofri grund med möjlighet att överlåta byggnaderna om de lämnar sina arrenden.
Vid vårt besök, som görs i mellandagarna 2015, är alla hus i aktivt bruk. Också det en överenskommelse, att man bebor sitt hus under längre ledigheter speciellt midsommar, jul, nyår och påsk. Vi träffar Preppilisten för en kort intervju...
Vi: Hur kom ni på att bo såhär?
P: Det har dykt upp fler och fler möjliga svårigheter det senaste decenniet och vi är fler som uppmärksammat dem. För min del handlar det om att försäkra barnens framtid och om en vilja att komma ur köpa-jobba-köpa-hysterin.
Vi: Och de övriga?
P: Det är blandat, men jag skulle säga att alla som bor här känner viss oro för framtiden. Eller, kanske är oro int rätt uttryck, vi tror inte att samhället och ekonomin kan fortsätta att fungera som det gör. Sen är vi nog ganska överens om att även om det skulle kunna fungera så är det sätt majoriteten lever på inte något som gör oss lyckligare i längden.
Vi: Lyckliga? Är ni lyckliga här, delar ni som bor här någon ideologisk grund?
P: Haha... Oj, nä, vi isolerar oss inte från samhället, vi vill bara inte köpa billigt skit och kasta, vi tror inte att rikedom utöver vad som behövs för trygghet ger några fördelar. Däremot ser vi gemenskapen som en stor fördel, även om den är påfrestande ibland. Det är väl det som är ideologin, om den finns, att se gemenskap som ett egenvärde. Lyckliga vet jag inte om vi är, visst, på så sätt att vi slipper hetsen. Det är väl lycka?
Vi: Gemenskapen, hur är det med den, ni lever ju inte i ett kollektiv och det verkar finnas olika förutsättningar bland dem som bor här?
P: Jo, förutsättningarna skiljer. Vi har olika mycket pengar, olika mycket kunskap, olika arbetsförmåga och olika mycket tid. Som sagt tidigare är vi också olika även om vi har vissa gemensamma värderingar. Vi insåg från början att det klassiska kollektivet där alla ska dela allt, även boende, inte skulle funka för oss. Vi ville ha enskildhet och gemenskap. Lösningen är att vi har våra egna hem, våra egna liv och olika intressen men att vi hjälper varandra med det som är tungt eller när det kniper. Vi är både en gemensam arbetsstyrka och varandras nödutgångar. Brinner mitt hus ned kan min familj bo hos de andra och vi får hjälp att komma igång igen.
Vi: Du väjer lite för frågan om förutsättningarna?
P: Det var inte min avsikt. Jag vet bara inte hur jag ska beskriva det. Men såhär, kanske inte helt rätt men för att ge en idé. Jag och de andra delägarna hade pengar att köpa mark för men de pengarna och det liv vi lever kräver att vi bor på annat håll, vi har inte kommit loss än, det är ett mål vi sakta tar oss fram mot. Några av de andra hade mindre med pengar men mer tid och mer praktisk kunskap. Vi försöker värdera både deras tid och våra pengar. De är här, lever sina liv, sköter och ser till husen åt dem som inte är här och underhåller saker. Det är mycket värdefullt för mig som inte kan leva så nu så då får jag bidra med det jag kan, nämligen pengar. Jag köper in mycket grejer men andra använder sakerna för att bättra och laga.
Vi: Är det inte osäkert för dem som saknar pengar.
P: Jovisst. De måste ju jobba för att kunna bo här, men det måste jag också, bara det att jag jobbar utanför byn medan de jobbar i byn.
Vi: Men om nån tröttnar eller blir sjuk.
P: Två helt olika saker. Tröttnar man får man sticka. Blir man sjuk så blir det mer för övriga tills man blir frisk eller så får man ta hjälp av samhället. Precis som för alla andra.
Vi: Sticka säger du, men hur fungerar det med bostaden. Jag har förstått det som att många satt sig i skuld eller slitit ont för sina hus?
P: Ja, det är ett bekymmer vi lyckligtvis sluppit hantera i praktiken. Tanken är att den som vill sticka hjälper till att hitta någon som kan ta över platsen och överlåter huset mot någon form av ersättning eller säljer huset till oss eller tar med sig huset. Det är ett bekymmer eftersom vi inte tillåter vem som helst att bosätta sig här. Marknaden för ett hus här är alltså liten och man riskerar att förlora mycket av sitt arbete eller pengar jämfört med en öppen försäljning. Det är dock något som alla varit medvetna om från början och accepterat att leva med.
Vi: Men du då? Om du vill lämna byn, du äger ju mycket av marken?
P: Det har jag inget riktigt svar på. Jag har svårt att se en sådan situation. Jag skulle väl i så fall försöka sälja till övriga för ett rättvist pris eller gå ut på marknaden och sälja med de förbehåll som gäller angående livstidsarrenden etc. Jag har svårt att tänka mig att en person som inte alls passar in skulle vara intresserad av att köpa.
Vi: Hur ser du framtiden för byn?
P: Fler av oss bosätter oss här permanent eller är här oftare. Jag skulle önska att vi får med någon mer med kassa så vi kunde utöka markerna. Vi behöver mer av både åker och skog men framförallt åker. Jag misstänker att framtiden kan medföra mindre skördar när bränsle och gödning blir dyrare eller svåra att få tag i. Vi skulle behöva ge oss på permakultur mer än vi gör och vi behöver ha slåtterängar så vi klarar fler djur.
OBS! Ovanstående är en påhittad intervju skriven för att föra fram en idé på ett lättillgängligt sätt.