Swedish Survivalist

Jag vill beröra något som ger mig och förmodligen alla människor i dagens samhälle ångest, och jag vill göra detta på ett konkret och nyktert sätt.

Min bild av framtiden är kluven, men jag är övertygad om, att om katastrofen blir ett faktum, oavsett vad det är för typ av kris och dess omfattning, så är sannolikheten stor att man kommer att orsaka någon annan människas död. Med detta menar jag flera olika saker;

- Att direkt ta någons liv i en självförsvarssituation.
- Att förorsaka en olyckshändelse som kostar någon annan livet.
- Att misslyckas/vara oförmögen att rädda någon/avvärja fara från någon.

Om samhället går fullkomligt åt helvete tar jag det för sannolikt att detta kommer drabba oss alla i någon mån. Detta ger mig en bisterhet och stundtals ångest.

Jag kommer kanske att ställas inför någon form av kamp, väpnad eller oväpnad, där någon av oss (mig eller min kombatant), förlorar med livet som instats.
Jag kanske gör en felbedömning av ett farligt läge, som direkt eller indirekt kostar livet på någon i min grupp eller någon jag försöker hjälpa.

Hela vitsen med preppingen är att klara sig själv och skydda sig och sin grupp, men kommer man, som vanlig människa, klara av det mentala det innebär att ha orsakat någon döden?
Är ni förberedda på detta mentalt? Har ni tänkt i de banorna?
Skyddar ni er själva mentalt via hård moral, eller kan ni känslomässigt stänga av en sådan stor mekanism?

Jag eftersöker inte att eftersträva fullblodspsykopater här, men jag undrar om gemene man verkligen klarar av att hantera sådana situationer om samhället verkligen rasar. Det känns kanske självklart att kunna tänkas ha ihjäl någon som t.ex. direkt vapenhotar ens familj eller barn, men har ni verkligen tänkt er in i det?
Efterspelet?

Kommer gruppdynamiken i en vanlig preppergrupp att klara av det?

Det här med att försvara sitt liv oroar jag mig inte för, det tror jag man kan rationalisera bättre än mer komplicerade moraliska val.

Tex....

Vem skulle idag gå och ha ihjäl en barnfamilj?
Förmodligen ingen.

Men vem skulle i ett SHTF läge mota bort en barnfamilj från BOL väl medveten om att de förmodligen svälter ihjäl? Garanterat flera medans det är helt oacceptabelt för fler.

Svåra val som dessa är vad som kan välta alla former av konstellationer.

Finns enkla svar så länge allt fungerar, när inget fungerar och det kan börja behöva göras val i stil med ovan så är det för många kanske enklare i den "pragmatiska planen" som många har där de menar att de kommer sitta i sin välutrustade BOL och låta grannarna svälta ihjäl men verkligheten är (förhoppningsvis) svårare.

2 och 3 är ju i högsta grad verklighet för många ändå, även i dagsläget.

2, tex är det ju många yrkesförare (i olika typer av jobb) som råkat ut för, även om man är tekniskt sett skyldig så är det ju ingenting man kunnat förhindra.


Detta är någonting som deffintivt kommer att följa en genom livet, oavsett om man räknats såsom tekniskt skyldig eller ej, det spelar ingen roll.
Tex tågförare, lastbilsförare, bussförare, maskinförare och andra drabbas av detdär, trots att det ju naturligtvis inte går att göra någonting, många av de som förolyckas på järnvägen, framför tunga fordon på motorvägar, mm är personer som medvetet har velat avsluta sina liv. Arbetsplatsolyckor med tunga maskiner, mm.
Detta har hänt personer som står mig mycket nära, även med dödlig utgång.
Det är inget man glömmer. Det är någonting man måste lära sig leva med resten av livet.


3 kommer man sannolikt också att möta även i det vanliga, civila livet, de flesta allvarlig scenarion ser ut så, det är som regel ingenting eller väldigt litet man kan göra i praktiken i ett skarpt scenario. Sedan kan man gå efteråt och klandra siog själv (vilket jag gjort ofta) men så ser det ut och det är ingenting man kan göra någonting åt i poraktiken mer än det man faktsikt har gjort eller tränat på. De flesta grejer är dumma, enkla grejer som man i efterhand tycker var lätta att förutse eller gissa, men likväl kunde man inte förhindra det, det är tyvärr ett faktum man måste lära sig leva med i skarpa lägen. Ja, det frestar på ohyggligt mentalt, men så är det.

Woodsmoke skrev:Hela vitsen med preppingen är att klara sig själv och skydda sig och sin grupp, men kommer man, som vanlig människa, klara av det mentala det innebär att ha orsakat någon döden?

Beror helt på situationen. Man ska inte underskatta även den vanliga människans kapacitet till att göra även ganska extrema saker; både mot sig själv och andra. Det var helt vanliga människor som anslöt sig till SS, det var helt vanliga människor som åt upp sina döda färdkamrater i Anderna, det var en helt vanlig människa som fastnade med armen i ett stenblock och hackade lös sig själv med en Victorinox... Omständigheter förändrar en människa och vi är aldrig födda till det ena eller andra. Exempel: Bara för att svenskar idag betraktas som mesiga på grund av en välfärdsuppväxt kan det lika gärna slå helt om efter en katastrof, och då kommer våra brutalare gener fram igen.

Woodsmoke skrev:Är ni förberedda på detta mentalt? Har ni tänkt i de banorna?

Ja, jag har övervägt saken och är beredd att göra det situationen kräver. Om jag sedan; när det verkligen gäller, kan göra det eller inte får tiden visa, men står det mellan mig och en annan som vill ta livet av mig eller någon som jag bryr mig om, så är valet enkelt.

Woodsmoke skrev:Skyddar ni er själva mentalt via hård moral, eller kan ni känslomässigt stänga av en sådan stor mekanism?

Beror på vad som menas med hård moral. Så länge jag är vid mina sinnes fulla bruk tänker jag aldrig skada en oskyldig människa. Aldrig, aldrig, aldrig. Så är det bara. Däremot anser jag att de sorters människor som vill göra andra illa själva inte förtjänar något bättre. Det är därför jag tror på dödsstraff (i begränsad skala och vid absolut juridisk bevisbörda) och betydligt hårdare straff för brottslingar i allmänhet; särskilt där desperation inte var inblandat. Visst finns det många som förtjänar en andra chans, till och med en tredje, men att återfallsförbrytare åker in och ut ur kåken under en livstid på skattebetalarnas bekostnad är för mig en absurd moralisk princip. Så därför tar jag inte avstånd från hård vedergällning. Det typiska "vänd andra kinden till"-tänket är för mig enbart ett system av kontroll och ett förtryck av vanligt, hederligt folk, för det är just vanligt, hederligt folk som drabbas när rättsväsenden daltar med brottslingar.

Så moral? Absolut, men inte enligt de rådande nallebjörnsnormerna.

Om gruppdynamiken klarar av det beror till stor del på när gruppen bildas. Om gruppen bildas före katastrofen har man i stort sett redan kommit överens om vissa normer, regler och andra gruppiga saker, inre strider förekommer, men där finns reglerna som styr uteslutning. Spontan bildning av gruppen efter faktum är en helt annan sak, alla har med sig sitt eget bagage utan inflytande av andra ur gruppen, det kan lätt bli inre strider fort.

Tja, och så det där med döden och att vara orsak till den, det är säkert lite jobbigt ett tag, men alla kommer över det, vi är trots allt djur, värre är nog saknaden om det är någon vi älskat och kanske bott länge tillsammans med, men även det kommer vi över, särskilt om mycket annat upptar tiden, som överlevnad och annat livsnödvändigt.

Det är utan tvekan viktiga frågor som jag tror de flesta som förbereder sig åtminstone snuddat vid ibland i sina tankar kring förberedelserna.

Personligen tror jag det absolut svåraste skulle vara att genom oförmåga (må det vara usla förberedelser, övermakt eller bara en sådan enkel sak som sjukdom) uppleva nära och käras bortgång. För mig gäller det att minimera dessa risker så långt möjligt är och mycket av mina förberedelser går ut på just detta.

Jag oroar mig inte särskilt mycket, om jag skall vara helt ärlig, för om jag skulle hamna i en situation där jag till följd av angrepp riktat mot mig/oss skulle behöva tillgripa ett dödligt våld. Jag inbillar mig i alla fall att jag skulle kunna hantera det, även om det säkerligen skulle vara jobbigt.

Det här en typ av diskussion som jag tror det är väldigt bra att driva, både här och med sig själva och de sina. Har man mentalt gått igenom vad som faktiskt kan hända är det förmodligen lite lättare den dagen man står inför fullbordat faktum.

I ett fullfjädrat WROL-läge är det nog mindre problem.

I gråzonen mellan ordning och kaos kommer många (med rätta) tveka. Eller när man inte har tillräcklig information om läget, det kan ju innebära allvarliga konsekvenser både och - om du tar någon av daga i vad du tror är WROL/liv och död men tar fel väntar en lång volta, medan om du inte agerar i en stituation där du borde gjort det kan det innebära din egen eller din familjs död.

Jag tror det viktigaste är att minimera sin exponering mot situationer som innebär sådana val. Ingen som inte redan tagit liv vet hur de kommer agera eller reagera.

Carnivora skrev:Jag tror det viktigaste är att minimera sin exponering mot situationer som innebär sådana val. Ingen som inte redan tagit liv vet hur de kommer agera eller reagera.

Mycket förnuftig kommentar!

Jag stödjer Xamuce's tankar att för mig oförmåga att inte kunna förhindra eller avvärja att något händer mina nära, kära eller någon oskyldig själ som man har möjlighet att hjälpa till känns värre än att sitta och fundera efter eller må dåligt pga det.

Varje form av terminal våld är oåterkalleligt händelse och primära syftet för oss borde alltid vara att göra våran yttersta att inte hamna i den situationen.
Jag är ganska nära den situationen varje år iaf mentalt när jag besöker min gamla hemland och bor i huset som vi bodde. Det har hänt mordrån och kidnappningar som har drabbat familjer som har varit hemma och ätit middag eller sovit på natten. Förberedelserna är både mentala och praktiska inför varje vistelse. Jag påpekar för mig att nu är vi inte hemma i Sverige, det är ingen som helst straff att skada någon som bryter sig i ens hus mitt i natten. Då är första steget avklarad som rör den mentala sidan av förberedelser. Ibland brukar jag tänka på en far och son som jag personligen kände som råkade ut för det och även för en egen företagare som jag brukade handla hos. Att kunna reflektera över deras öde och deras familjers lidande ger mig beslutsamheten att jag vill inte hamna i deras sits. Det ger mig extra styrka det.
Praktiska sidan går ut på att nästan varannan dag gå till skjutbanan och förbättra mina färdigheter. Sen kommer det jobbiga med hur man sover med olåsta vapen i huset där det finns barn. Många som förbiser det, tycker jag. Att ens förberedelser kan orsaka andra bekymmer och olyckor i huset är något som nästan går hand i hand med förberedelser att avvärja sådana angrepp.

Intressanta funderingar ifrån er alla! Vet inte hur jag själv skulle reagera men som T-72 nämner så skulle i ett SHTF läge den rättsliga aspekten vara av mindre intresse!
Har ju i mig att mitt hem är min Borg!!

En annan aspekt utan gå alltför Ot hoppas jag? Är hur reagerar man rent instinktivt om man är en grupp med olika individer. Dvs hur ställa sig till mer ömhjärtade individer som hellre offrar sig själva än dödar en mygga .

Hur lyckas hålla ihop gruppen om man lyckats avvärja en attack med dödlig utgång av gärningsman/män om det finns personer som tycker annorlunda i gruppen. Kan tänka mig att det kan uppstå slitningar i gruppen....

Urd

Urd skrev:En annan aspekt utan gå alltför Ot hoppas jag? Är hur reagerar man rent instinktivt om man är en grupp med olika individer. Dvs hur ställa sig till mer ömhjärtade individer som hellre offrar sig själva än dödar en mygga .

Hur lyckas hålla ihop gruppen om man lyckats avvärja en attack med dödlig utgång av gärningsman/män om det finns personer som tycker annorlunda i gruppen. Kan tänka mig att det kan uppstå slitningar i gruppen....

Man måste ha en accepterad värdegrund inom gruppen, och man bör ha ansvarsfördelning som även den är accepterad. Sen bör man ha respekt för varandras bedömningar. "Jag accepterar ditt handlade eftersom jag litar på ditt omdöme"

Finns inte det bör man skilja sig från såna människor vid kris.

Alla tre av de där situationerna kan man råka ut för redan idag .
Båda de första har jag råkat ut för men utan dödlig utgång , men kunde lika gärna hänt . Bara att någon stått på fel plats vid fel tillfälle .

Carnivora skrev:

Urd skrev:En annan aspekt utan gå alltför Ot hoppas jag? Är hur reagerar man rent instinktivt om man är en grupp med olika individer. Dvs hur ställa sig till mer ömhjärtade individer som hellre offrar sig själva än dödar en mygga .

Hur lyckas hålla ihop gruppen om man lyckats avvärja en attack med dödlig utgång av gärningsman/män om det finns personer som tycker annorlunda i gruppen. Kan tänka mig att det kan uppstå slitningar i gruppen....

Man måste ha en accepterad värdegrund inom gruppen, och man bör ha ansvarsfördelning som även den är accepterad. Sen bör man ha respekt för varandras bedömningar. "Jag accepterar ditt handlade eftersom jag litar på ditt omdöme"

Finns inte det bör man skilja sig från såna människor vid kris.

Instämmer men nu tänker jag på veka individer såsom fästmöer till mina söner eller andra ömhudade individer såsom landets vice statsminister...
Inte så lätt att splittra gruppen innan fullbordat faktum? Men tror nog på iden att visa vart skåpet skall stå i ett tidigt skede . Mina funderingar om hur gruppen kan fungera med olika värdegrunder kanske passar sig i egen tråd?

Urd

För min del känns det som att Carnivora sammanfattat det hela väl. Det enda jag har att tillägga där är väl att man får passa sin inre psykopat - för dem av oss som har en sån. Det finns en risk att man gör felbedömningar, åt båda håll. I ett kärvt läge där de man älskar hotas kanske man överreagerar. Eller tvärt om ifall man tror alla om gott.

Det var en ledare/kommentar/artikel häromdagen i en dagstidning om hur svårt det är att få fram folk som verkligen är villiga att begå terrordåd därför att vi människor i allmänhet har en inre spärr mot att ha ihjäl varandra. Gott så, men att bedöma andra i ett WROL-läge som varat ett tag efter den mallen riskerar nog att bli ens sista misstag i livet.

/MD

Drar mig till minnes en händelse under värnplikten då jag var nära att dra ett fullt mag lösplugg rakt i ansiktet på en kamrat som skulle skoja lite under en framryckningsövning. Detta utan nuvarande 20 års övning i att med lätthet trycker av mot div små och stora djur under jakten. Människan har dessutom mördat och slått ihjäl varandra med lätthet i alla tider. En riktig SHTF med desperat jakt på resurser tror jag att väldigt många kommer släppa alla moralisk/etiska spärrar och inte dra sig för att skjuta mot minsta lilla hot.