Jag tror det handlar om en sådan enkel sak som "de händer inte mig"-syndromet!
Som ung fick jag med mig hemifrån, att klä mig rätt till rätt väder och då är jag till stora delar uppvuxen i olika Stockholmsförorter. Jag var den enda i kompisgänget under högstadiet som hade mössa på mig - jag frös sällan som ung och gör inte det idag heller.
I fredags var jag på bio, och innan jag gick hemifrån så hade jag som vanligt spanat in lite på väderprognosen, så jag var lite extra förbered på vädret som väntade när vi skulle åka hem efter filmen - för det snöade något riktigt ordentligt, det blåste och var ett par grader kallare än ett par timmar tidigare. Vid utgången stod en liten grupp ungdomar och såg förvånande, nästan chockade ut över det faktum att "men det snöade ju inte före bion"... samtliga hade lågskor, öppna jackor, tjejerna hade låg hals och ingen hade, vad jag såg, vare sig mössor, halsdukar eller handskar med sig. Mitt i stan i snöstorm är det minst lika farligt som ute i naturen. I stan stannade bussarna för det blev halt och snön låg överallt i drivor, så hur ska du då ta dig hem.
För många år sedan i storstaden så var jag med om att pendeltåget jag satt på blev ståendes mitt mellan två stationer och vi fick gå i 15 minusgrader i februari till nästa station, där bussar skulle vänta för vidare färd. En man som satt i närheten på pendeln var klädd i kostym, lågskor och en överrock bättre anpassad för vår och höst, ingen halsduk, ingen mössa eller luva och inga handskar. Kanske 1,5 km på spåret genom stundtals djup snö och den mannen var helt nedfrusen när han kom fram till stationen, blå läppar osv. Han tänkte säkert "jag ska bara"!!!
Jag tänker - "tänk om" - och är hellre förbered än att frysa och bli blöt