Swedish Survivalist

Beklagar djupt. Men väldigt bra att du kunde vara med vid dödsbädden. Jobbigt, ja, men så viktigt ändå, både för dig och för henne.

Förr, innan det var självklart att ett sjukhus skötte allt i slutskedet, var döden så mycket mer naturlig, och något man tvingades möta och lära sig hantera. Idag kan vi lätt bara skärma av oss från den. Jag tror det är väldigt synd. Döden är ju trots allt en del av alla människors liv.

Beklagar sorgen.

Även jag har denna erfarenheten, att sitta vid en nära anhörigs alltför tidiga dödsbädd, något man för alltid bär med sig.

Henger meg på og beklager din sorg Dweomer. Ord blir fattige som trøst.

Jag beklagar verkligen sorgen Dweomer. Det är svårt att uttrycka något med ord.

Det är starkt att du startat tråden.

Jag beklagar sorgen!

Jag tycker inte döden är ett tabubelagt område. Jag har haft syskon som dött, vänner som är döende osv. Vi pratar och sörjer. Jag har nog fått lära mig vad sorg är och hur man hanterar.

Sen är döden ett svårt ämne och vi behöver lära oss hantera döden. Skräckexempel är när man hör talas om anhöriga om inte har tid att komma till sin förälders begravning.


Det är en sak som är självklart med livet - och det är att vi alla ska dö!

Jag beklagar sorgen
Hur gammal blev hon och exakt varför dog hon?

Hon Hade bara ca en månad kvar till sin 91a födelsedag . Och hon ägde en kolonilott till bara för några år sedan och odlade det mesta av grönsaker och potatis själv . Hon var aktiv och sprang runt stan och hälsade på folk , handlade själv osv osv , aktiv i kyrkan , hon var frälsningssoldat .
Men för drygt ett år sedan så fick hon svårt med fötterna och fick bensår som sträckte sig ner i fötterna också . Hon hamnade på sjukhuset och där så sades det att hon nog inte hade så långt kvar att leva , hon kom in i väldigt dåligt skick . De sa att hon var slut i både hjärta och njurar så det skulle inte gå att operera/amputera fötterna , hon skulle inte överleva operationen .
Men hon piggade på sig och började på att åka runt som tidigare , nästan , då fötterna inte gjorde för ont .
Veckan innan hon dog togs hon in på sjukhuset då hon var döende pga vätskebrist . Hemtjänsten brydde sig inte och ville inte tillkalla vården fast alla släktingar krävde det . Hemtjänsten ska ju ha sista ordet och ringer du själv och vill ha ambulans och hämtning så kollas det alltid med hemtjänsten vad de anser . Säger de så att det inte är nåt att oroa sig för så struntar man i vad släkten eller nära vänner säger .
Jo , kommunen och landstinget här är klassat som det sämsta i landet .

När hon nu ändå tillslut kom in på sjukhuset och fick vätska så var hon svårt medtagen och hade även feber och svarta fötter . Nu var hon sämre än för ett år sedan . Hon fick antibiotika och vätska så hon blev lite bättre men nu var hon så svag att hon nätt och jämt kom upp ur sängen .
En vecka senare var hon död , hemskickad av vården och en hemtjänst som inte ville ta ansvar för hennes vård i hemmet .
Hon dog av infektionen i fötterna och pga vanvård .

Hennes släkt ansåg att det var samhället som skulle sköta och ha ansvar för allt . Och jag hörde inte till någon dera varken släkt eller vården .

Däremot har jag tidigare jobbat inom hemtjänsten och gått i nattpatruller . Och var då redan avskräckt över vården , och kan inte säga att den är bättre idag utan mycket mycket sämre än då jag jobbade där .
I alla fall har sitter det stämpelur innanför dörren och hemtjänsten har fått tider för hur länge de får vistas hos varje vårdtagare . Hos den här kvinnan var tiden för att iordningställa mat 3 minuter innan det skulle stämplas ut och iväg .
Hon var så svag att hon inte kunde klara sig från köket och in till sängen igen men det sket man i , så hon ramlade flera gånger och skadade sig så att man fick sy sår .

Jag ville ta henne hit dit jag bor så att hon i alla fall hade den här passningen men det gick inte ansvaret för hur hon sköttes skulle tas av samhället och vården inte av andra .

Beklagar sorgen och du är en god medmänniska Dweomer (Är ju inte direkt många som tar sig tid för en annan idag),

Visst springer dagens samhälle så fort att mänskligheten glömts bort... Och ansvar vill ingen ha eller ens se åt. Människan har blivit en handelsvara i dagens samhällssystem och hjälp får du endast om systemet eller bankerna kan tjäna på det, annars är du ett hinder... Märklig värld... Vi är varandras(Och vi vår egna) bästa hjälp och stöd, men beter oss i raka motsattsen på rov och själviskhet.

Och jag håller fullständigt med om att "döden" talas det alldeles för lite om både i allmänhet och på med varandra.
Hur vi än ser på det, är det något som är lika naturlligt i människans liv som födelsen. Samt på ett prepperforum, torde det vara mer aktuellt än på många andra ställen...

Sen är jag en som vet med mig döden inte är riktigt vad vi lärs det vara och rädslor för det bör vi inte ha, alls. I min värld är människans liv mer som ett rollspel, där föraren av Kött-Jaggan byter farkost.
Absolut, anamma livet, lev, älska, men fly/ räds inte för saker som ändå är både naturligt och ofrånkomligt. Varför inte omfamna döden med, som en del av livet?

För egen del ahr jag med "erfarenhet" om att ha "sett" vad som väntar alla på andra sidan "rullgadinen", men slut tar det då inte...

Visst, att sakna en medresenär hör ju med till livet med. Däremot skulle jag självt ALDRIG önska att någon annan skulle gräva ner sig för mina egna gamla "trasor"/ "Kött-Jagga".

"Det är inte efter 65 du ska börja leva... När livet redan är dig nästan förbi"

Råkade för ca 7-8år sedan på ett ex och återupptog vänskapsförhållande dvs ej sexuellt. Hon var snäll men levde ett struligt liv. Hon hörde av sig en kväll via sms och berättade att hon fortfarande var kär i mig och ville bli tillsammans med mig igen. Jag sa nej. Hon tog sitt liv dagen efter.

Ntek skrev:Råkade för ca 7-8år sedan på ett ex och återupptog vänskapsförhållande dvs ej sexuellt. Hon var snäll men levde ett struligt liv. Hon hörde av sig en kväll via sms och berättade att hon fortfarande var kär i mig och ville bli tillsammans med mig igen. Jag sa nej. Hon tog sitt liv dagen efter.

Herre jävlar. Shit så tungt och så jävla fel av henne att du fått gå och bära på ett sånt avslut.

Vård i livets slutskede är påfrestande alla inblandade. Utöver den patient man vårdar, så är det för mig, ganska jobbigt med att se alla anhöriga, barn & barnbarn hur ledsna dom är och blir. Minns en äldre man som dog för nåt år sen och 2 av hans barnbarn, två tonåriga flickor, var så ledsna och grät så mycket. Det kändes ända in i mig... djupt.. tror inte jag kommer att glömma den stunden.