Först ett stort tack till alla som jobbar inom räddningstjänsten, sjukvården, från ambulanshelikopterpiloter till läkare, undersköterskor, sjuksköterskor och neurokirurger. Ni alla gör det som betyder mest, när det verkligen blir allvar.
Som inledning kan nämnas att jag och min fru tål har varit med om en hel del med vår son ur medicinsk synvinkel (prematur, lite diverse annat), vi har inga som helst problem med att se blod, sprutor mm och är någorlunda inlästa på diverse first aid basics och har civilt räddningsdyk-cert mm. samt jobbat inom företags-krishantering.
Det här var utan tvivel den jobbigaste upplevelsen någonsin. Ändå är vi ofattbart tacksamma för att det gick så bra ändå.
Vårt barn klagade över huvudvärk en helg. På måndagen såg han en läkare i ett annat ärende, men verkade inte längre ha ont och uppförde sig inte heller som att han hade ont. På tisdagen var han trött och hade ont i huvudet. Han fick en liten dos alvedon/paracetamol och ville ligga i sin säng. Jag matade honom normalt på kvällen, samma sak, ihållande huvudvärk, men var nöjd med kalla små tvättlappar på huvudet. Klockan 18 ca var det läggdags, klockan 21:30 vaknade han till och gav oss en stor kram och han fick lite alvedon en andra gång. Vi beslutade att köra till sjukhuset om huvudvärken var kvar på morgonen.
Vid midnatt tittar vi in i hans sovrum, genom dörren kommer det in lite ljus så att jag ser att hans ögon är öppna i mörkret. Han andas ansträngt, man hör en inandning, sedan ...."hooöööhh" under utandningen, ingen reaktion på tal eller lätt nyp i armen, jag tar upp honom och in i badrummet, lite kallt vatten i ansiktet, ingen reaktion. Vi ringer genast 112, ambulansen klarar att komma till oss på 15 minuter trots landsbygd, även om det känns som 25 minuter. Under samtalet med 112 tuppar han fullständigt av, ingen reaktion alls även på relativt hårt nyp i armen, ingen visuell reaktion eller blink, andingsmönstret närmast det som kallas apneustic breathing pattern på engelska, andas in ca 6-7 gånger per minut, med mer och mer mellanrum. Det är ett mycket allvarligt tecken om det inte redan fanns tillräckligt med dåliga saker. Höger arm börjar röra sig monotont som vid något slags anfall, allt bajs som möjligen kan finnas i en så liten kropp töms totalt i ett enda svep, saliven rinner ur munvinkeln. Här kan jag retrospektivt sett säga att jag kunde ha kommit på "stroke" själv... men inte just då.
När ambulansen kommer får han syrgas med manuellt andningsstöd (blåsa), vi plockar upp en läkare till på vägen och sedan en ambulansdoktor. Dock vidare med ambulans till Falun, där kan krampen inte kan löses på akutmottagningen. Förgiftning via medikament kan uteslutas, vi har koll på det hemma.
Han får starkare kramplösande samt intuberas och får en CT röntgen som ger oss informationen att han har hjärnblödning. Det blir ambulanshelikopter till Uppsala för livräddande operation med dränage för att lätta på trycket.
Tredje dagen efter operationen vet vi att han kan röra alla leder, och han frågar på sitt sätt efter en speciell bok, som vi inte hade med oss. Hjärnan verkar funka bra också. Efter en dryg vecka på barn intensiven kan han efter flytt till vanliga barnavdelningen snart gå, fast än vingligt. Efter en ytterligare vecka får vi komma hem med vår fantastiska lilla kämpe, som verkar ha klarat sig utan bestående men. Det blir upp till 6 månaders blodförtunnande, en spruta varje morgon i magen som gäller, men det är en "skitsak".
Lärdomar? Många. Nu har man läst på att öroninflammation kan leda till blodproppar, det var nytt för oss. Och det kom ut mycket gult ur örat ett bra tag innan, men det var inga andra besvär synliga, örat var inte varmt/rött nåt annat, ibland har småbarn mycket gult som kommer ur öronen enligt doktorn. Huvudvärk som inte går bort på några timmar kanske är allvarligt. Svårt att bedöma hur ont det gör om man har en kämpe som blir nöjd i en halvtimme med en kall tvättlapp och inte klagar alls.
Syrgassystem sitter högt på önskelistan för julklapp till oss själva. Den här gången kom ambulansen på 15 minuter. Hade det tagit 25 minuter hade jag inte skrivit dessa rader här, utan det hade blivit en randnotis på någon online nyhetstidning. :-( Även hjärtstartare, det är skrämmande vad få det finns i byar. Inte att vi behövde en sån i detta läge, men jag tänker på andra som behöver en.
Man reflekterar även starkt på vad man kan göra för att evtl. göra "viktigare jobb" framöver, samt att dessa preppers som tror att de klarar allt med lite blodstoppande bomulsbandage är inne på halkbanan den dagen de behöver intensivvård och tio mediciner samtidigt via pumpar som behöver ström. Ambulanshelikoptrarna i Dalarna var kanske dyra, men de räddade troligtvis vårt sons liv, och dagligen många andras.
Packa en väska som innehåller det mesta ni behöver för er familj för 3-5 dagars sjukhusuppehåll. Oavsett om ni själva kan ta med det eller navigera vänner/grannar att hämta det åt er, det underlättar.
Sist, men inte minst. Om ni har t.ex. första förbandslåda mm i ett skåp i hallen eller badrummet - tryck ut och sätt upp era personnummer, larmnummret 112 och evtl. annan information ni kan behöva (er bostandsadress). Jag har sagt min sons personnummer hundra gånger, men det tog mig säkert 20 sekunder att få ihop det under 112 samtalet. Tryck ut en enkel vägbeskrivning till er själva ni bara kan läsa upp, evtl. GPS koordinater också för en helikopter.
Train hard, fight easy, och ge er familj stora kramar, varje dag.
|