Den enskilt bästa indikatorn på hur mycket kol en individ eller ett helt samhälle släpper ut i atmosfären är konsumtionsnivån.
Och konsumtionsnivån är ju direkt kopplad till produktivitet och sysselsättning.
Så vill man göra en individ miljövänlig så skall man göra honom/henne arbetslös och fattig. Eller se till att hela samhället blir mindre produktivt för att sänka konsumtionsnivån. På samhällsnivå skulle det kunna ske med kraftigt minskad arbetstid.
Alltså klara miljön genom att tjäna och jobba mindre...
Ett uppenbart problem med detta är att en del individer/samhällen snarare har som mål att jobba mer, tjäna mer, öka sysselsättningen och BNP. Individer och samhällen som inte vill växa och tjäna mer trängs snabbt ut och görs irrelevanta.
Ett (möjligt?) alternativ skulle kanske kunna vara en progressiv skatt på konsumtionsnivån mätt i hur mycket koldoxid man släpper ut genom sin konsumtion. Det skulle troligen få intressanta effekter, särskilt om man försökte sätta skatten på en nivå som innebär noll-utsläpp för hela samhället.
Exempelvis cement skulle behöva beskattas väldigt högt. Och därmed troligen kraftigt belasta boende i hus som är gjorda med hög andel cement. I grund och/eller väggar. Flygresor skulle bli löjligt dyra. Om du vill ha biokol som jordförbättring i din trädgård får du betalt för det. Att plöja en åker blir dyrt. Mjölk och hamburgare blir väldigt dyra.
Det hade varit intressant om man kunde få till en utveckling som innebar att ekonomisk tillväxt inte innebär ökade utsläpp av kol i atmosfären som följd av ökad konsumtion.