Citera:
Jag sa väl kanske inte det där som ett förslag på att du ska testa fler behandlingsmodeller... enligt min erfarenhet finns inga behandlingar som "gör" folk friska, utan det måste var och en kämpa sig till själv, och då är behandlingsmodellen oftast bara en hjälp i att förstå hur man ska göra för att fungera bättre. (nu talar vi psykiatriska åkommor, inte brutna ben och annat somatiskt då)
Enligt dom psykologer jag pratat med så finns det 3 typer (lätt förenklat).
1 De som kommer över sina fobier relativt fort med hjälp av KBT
2 De som efter långvarig psykiatrisk vård och medicin kan bli frisk.
3. Obotliga.
För 40 år sedan hade jag lagts in på ett hospital, men idag har vi knappt några sådana kvar och dom enda som hamnar på permanent psykvård idag, är dom som inte vet vilket år det är och som inte vet vad dom heter.
Citera:
Jag sa det mestadels för att jag har sett det där från andra sidan också, den du kallar för "fittrunkande böghora" har alltsomoftast jobb långt över öronen, tydliga regler för vad som får och inte får göras, oftast nån form av tanke på att det ska bli så bra som möjligt för folk, men man har också folk som söker stöd som mestadels ägnar sin tid åt att försöka behålla status quo, förbli bidragstagare med en cementerad identitet där staten anses vara en försörjare med ansvar utan att individen behöver förändra sig eller på nåt sätt bidra. Dom där pengarna är ju inte liksom nåt som ramlar från himlen och samlas i en socialtjänst-tunna för att delas ut till folk som behöver... Det är ju pengar som andra betalar in i form av skatt.
Jag ser faktiskt staten som en försörjare, då vi har ett lagverk som säger att man skall få stöd och vård vid sjukdom.
Jag önskar att det fanns en annan lösning. Jag försökte i 2-3 år att leva med sjukdomen i ett normalt samhälle. Jag gick skola, jag jobbade, jag hade flickvän, men till slut gick det inte mer.
Jag har varit på socialen förut, både som ungdom, arbetslös och sjukskriven. Och det är inte enkelt att få ett bidrag, men jag har aldrig varit med om någon som har gjort det så personligt och så aggressivt som denna socialsekreterare. Hon har verkligen agerat utanför lagen och därför ska detta fall upp i förvaltningsrätten senare i år.
Citera:
Jag har all förståelse för att du blir glad över att få pengar, men jag blir bekymrad när du beskriver en situation där du i princip beskriver en framtid där du passivt inriktar dig på att bli helt bidragsberoende.
Jo det är den verkligheten som dom 3 läkare + överläkaren som undersökt mig har kommit fram till.
Citera:
Utifrån det du beskriver om din Bug-in så är det ju inget annat än ett undvikandebeteende som drar ner dig i en än sämre situation med större svårigheter att möta vardagen.
Jo det är helt sant. Men mina alternativ är antingen obeskrivlig ångest eller isolering.
Vad jag och läkarna är överens om är att mitt liv kommer att sluta i självmord. Jag försöker bara hålla kvar så länge jag kan. Jag har fortfarande lite saker som jag måste göra innan jag är klar.
Citera:
Att folk sen hurrar och klappar händerna för att du isolerar dig i tre månader tycker jag är beklämmande. Jovisst, det är positivt för dig som slipper allt vad krav och annat heter som skulle kunna leda till ångest, men det tar dig enbart längre och längre bort ifrån en vettig och sund tillvaro.
Det är inte riktigt så enkelt. Jag har levt isolerad i 7 år nu. Jag har hembesök från psyket. En kontaktperson som hjälper mig med handlingen och några kompisar som kommer förbi ibland.
Det är bara att dom här senaste 120 dagarna som jag inte haft någon som helst inkomst och inget val att kunna göra det annorlunda.
Det svåraste med hela träningen har varit att hålla humöret uppe när något blir påtvingat. Visst att man kan förbereda sig för en katastrof eller ett litet setback. Men hur det påverkar en psykiskt när det bara slår till är svårt att förklara.
Varför jag valde att kalla den här perioden för bugin är just för att den kan ha någon relevans för dom som planerar att göra en bugin.
Att säga att jag inte har krav på mig är tyvärr oförstående.
Jag har nästan dukat under av dom krav jag har haft på mig.
Jag är egentligen inte frisk nog att ta hand om mig själv och att försöka göra det utan assistans så här pass länge under dom här omständigheterna har pressat mig lååååång över min komfortzon. Jag har klarat av saker jag inte trodde jag skulle klara av och jag har lärt mig otroligt mycket.
Det stöd jag fått från forumet har vissa dagar fått mig upp ur sängen och gjort att jag orkat en dag till.