Ulv i fårakläder skrev:
Vad jag inte förstår är varför du inte kan eller kan få hjälp att hitta på något att jobba hemifrån med, du klar ju fint att fixa musik men tyvärr inte så det går att leva på. Det kanske hade gått om du fått någon form av coaching i egetföretagande och marknadsföring. Eller så distanskurser från universitet eller folkhögskolor i div saker som hemsidekonstruktion, nätverksövervakning, grafisk formgivning osv. Det kunde tom gå att göra genom att vara anställd på vissa företag som då inte kräver att du jobbar på särskild plats utan du kan jobba hemma.
Alla jag pratat med kräver en 3 veckors utbildning på plats och dom flesta företagen vill inte ha folk arbetande utanför deras byggnad. Jag har sökt jobb via adlibris och liknande men dom flesta företag vill inte lämna ut server-tillgång till mentalsjuka hahahahah.
Distans utbildning har jag också tittat på lite, men det brukar i alla fall vara nån form av träff vid prov.
Citera:
Andra saker är videolänk och erfarenhetsföreläsningar om just ditt handikapp för psykologistuderande och personer som jobbar i vården för att få möjlighet att förstå någon med ett osynligt handikapp.
Jag klarar inte av video. Jag mår dåligt när folk ser mig-. Telefon och internet är det enda sättet att kommunicera.
Citera:
Att bryta ett bidragsberoende kan ju vara första steget att få någon form av första steg på en läkeprocess, att finna en självkänsla och känna "fan jag har ett berättigande jag med" och att då genom att ha mer ansvar för sig själv känna sig "friare" från att leva upp till förväntningar av försäkringskassan, psykologer och läkare.
Det skulle vara skönt som fan, men jag har verkligen slut på ideer. Jag har hört med alla musikfirmor, bokfirmor och telefonföretag.
Citera:
Som jag förstår det så är det inte människor som är det direkta problemet, så länge som du är i din "sfär" så är det inte ett problem att träffa nya människor? Problemet uppstår när du lämnar tryggheten av ditt hem du talade om att du fick åka in för en operation en gång och då sövdes du innan transporten men väl på sjukhuset så fick du vakna upp på eget rum då? Hur kändes det?
Nej, min diagnos är panikångestsyndrom med socialfobi, agorafobi och depressioner. Socialfobi gör så att all kontakt med människor är jobbit (även dom jag har känt innan jag blev sjuk). Nya människor är extra jobbiga. Jag gör oftast så att jag accepterar kontakt om någon tar den med mig (dörrförsäljare och liknande). Mest för att spela "frisk" men också för att det är bra att träna sig lite. Men att träffa nya människor varje dag skulle vara .
På sjukhuset gick det någorlunda bra. Jag hade så jävla ont att jag hade inte riktigt tid att ha ångest. Jag tror inte organtransplantation är lösning varje gång man ska gå på ICA
Citera:
Har du någon form av positiv upplevelse av att lämna hemmet de senaste två åren, även om det bara är att gå till brevlådan? Något att använda som första steg att bygga på.
Jag som person har en hel del bra upplevelser. jag gillar att träffa folk och står gärna i centrum.
För några år sedan hade vi pizza och tatuerings fest hemma oss mig. Då vi träffades en hel bunt, lagade egen pizza och tatuerade oss.
Problemet är att min sjukdom har inga bra upplevelser, gillar inte folk och tycker allt är jobbigt.
Citera:
Ibland är det enda som håller oss fångna oss själva och ibland är det som jag upplever det lite grann att det även är pressen från bla försäkringskassan och andra offentliga saker som gör att det inte finns någon ork kvar att försöka bli frisk med?
Den här perioden har ju varit helt och hållet inriktad på överlevnad. Påfrestningarna att behöva kämpa med 3 myndigheter samtidigt gör allt annat omöjligt. Men i mitt fall så verkar det vara bäst att bara låta mig vara. Som sagt, jag har testat dom flesta behandlingsmetoder, dom flesta mediciner och till och med nonsens som akupunktur och liknande. Och det jag mår bäst av är att få va ifred, läsa en bok, se på dåliga skräckfilmer och äta frukt.
Citera:
Sen har man ju problem med tid och att få den att räcka till. Läkare och psykologer hur välmenande de än är har bara viss tid att lägga på en patient. Och om problemen är så svåra så kanske de "fegar" ur för de själva ser problemet som nära oöverkomligt. Så (detta gäller nog inte för dig men som generell riktlinje iaf) så kan man aldrig överlämna sin hälsa till någon annan, man kan se det som man får hjälp till självhjälp men den ende som har 100% tid att investera i tillfrisknande är en själv.
Jag tror dom har kring 100 patienter per psykolog här uppe. Så den timme i månaden man får med dom får man vara tacksam för. Min kontaktperson på psyket hjälper mig mycket med just kontakt till socialen och försäkringskassan så att han fungerar lite som en buffert åt mig. Blir det för mycket kan han kliva in och ta några samtal med dom.