Acceptera för en stund tanken att samhället kommer att haverera fullständigt.
Under förändringens tid som varar i något tiotal eller hundratal år råder kaos, svält och pandemier. Det blir folkvandringar, depressioner, mentala sammanbrott men inga stora krig. Efter förändringen landar vi i någon slags stabil tid med 5% av dagens befolkning där den teknologiska nivån är betydligt enklare än idag och delar av kunskapen försvunnen.
Jag tror att det blir värst under förändringen. Hur klarar man att hålla ihop ett gäng under kanske 50-100 år av kaos, elände och mental stress?
Jag har förstås läst en del av Orlovs tankar om samhällen som består
http://cluborlov.blogspot.se/search?q=abide och även om jag inte gillar allt jag läser så har jag svårt att säga att han har fel. Vad innebär det? Är enda chansen för
långsiktig överlevnad - tänk generationer - att ge upp sin individualitet och bli en del i ett kollektiv?
* Om nej; hur göra?
* Om ja; hur får man kollektivet att hålla samman?
Jag tror att det krävs ett mål som ligger utanför individen, kanske även utanför familjen, för att klara långvarig sammanhållning. Vart leder de tankarna... Sekter? Religiösa sekter? Jag tror inte att målet "vi ska överleva" räcker i längden, känns livet inte meningsfullt känns nog inte överlevnad särskilt meningsfullt heller.
Vilda diskussioner önskas.
/MulenDag