Swedish Survivalist

Härligt! /MD

Får väl oxå gratulera!

Alltid skönt med folk som är duktiga på målande beskrivningar ..... Du har inte funderat på en författarkarriär?

Jag tror jag har testat allt utan elchockterapi.

I sverige nu för tiden får/kan du inte vara sjuk mer än 18 månader. Sen blir man automatisk frisk och kastas ut från försäkringskassan.

Vad har du för blogg? Varför länkar du inte till den i din signatur?

Jag sa väl kanske inte det där som ett förslag på att du ska testa fler behandlingsmodeller... enligt min erfarenhet finns inga behandlingar som "gör" folk friska, utan det måste var och en kämpa sig till själv, och då är behandlingsmodellen oftast bara en hjälp i att förstå hur man ska göra för att fungera bättre. (nu talar vi psykiatriska åkommor, inte brutna ben och annat somatiskt då)

Jag sa det mestadels för att jag har sett det där från andra sidan också, den du kallar för "fittrunkande böghora" har alltsomoftast jobb långt över öronen, tydliga regler för vad som får och inte får göras, oftast nån form av tanke på att det ska bli så bra som möjligt för folk, men man har också folk som söker stöd som mestadels ägnar sin tid åt att försöka behålla status quo, förbli bidragstagare med en cementerad identitet där staten anses vara en försörjare med ansvar utan att individen behöver förändra sig eller på nåt sätt bidra. Dom där pengarna är ju inte liksom nåt som ramlar från himlen och samlas i en socialtjänst-tunna för att delas ut till folk som behöver... Det är ju pengar som andra betalar in i form av skatt.

Jag har all förståelse för att du blir glad över att få pengar, men jag blir bekymrad när du beskriver en situation där du i princip beskriver en framtid där du passivt inriktar dig på att bli helt bidragsberoende.
Utifrån det du beskriver om din Bug-in så är det ju inget annat än ett undvikandebeteende som drar ner dig i en än sämre situation med större svårigheter att möta vardagen. Att folk sen hurrar och klappar händerna för att du isolerar dig i tre månader tycker jag är beklämmande. Jovisst, det är positivt för dig som slipper allt vad krav och annat heter som skulle kunna leda till ångest, men det tar dig enbart längre och längre bort ifrån en vettig och sund tillvaro.

Så... i korthet... "You´re doing it wrong"

Enligt dom psykologer jag pratat med så finns det 3 typer (lätt förenklat).
1 De som kommer över sina fobier relativt fort med hjälp av KBT
2 De som efter långvarig psykiatrisk vård och medicin kan bli frisk.
3. Obotliga.

För 40 år sedan hade jag lagts in på ett hospital, men idag har vi knappt några sådana kvar och dom enda som hamnar på permanent psykvård idag, är dom som inte vet vilket år det är och som inte vet vad dom heter.




Jag ser faktiskt staten som en försörjare, då vi har ett lagverk som säger att man skall få stöd och vård vid sjukdom.
Jag önskar att det fanns en annan lösning. Jag försökte i 2-3 år att leva med sjukdomen i ett normalt samhälle. Jag gick skola, jag jobbade, jag hade flickvän, men till slut gick det inte mer.

Jag har varit på socialen förut, både som ungdom, arbetslös och sjukskriven. Och det är inte enkelt att få ett bidrag, men jag har aldrig varit med om någon som har gjort det så personligt och så aggressivt som denna socialsekreterare. Hon har verkligen agerat utanför lagen och därför ska detta fall upp i förvaltningsrätten senare i år.




Jo det är den verkligheten som dom 3 läkare + överläkaren som undersökt mig har kommit fram till.



Jo det är helt sant. Men mina alternativ är antingen obeskrivlig ångest eller isolering.
Vad jag och läkarna är överens om är att mitt liv kommer att sluta i självmord. Jag försöker bara hålla kvar så länge jag kan. Jag har fortfarande lite saker som jag måste göra innan jag är klar.



Det är inte riktigt så enkelt. Jag har levt isolerad i 7 år nu. Jag har hembesök från psyket. En kontaktperson som hjälper mig med handlingen och några kompisar som kommer förbi ibland.

Det är bara att dom här senaste 120 dagarna som jag inte haft någon som helst inkomst och inget val att kunna göra det annorlunda.
Det svåraste med hela träningen har varit att hålla humöret uppe när något blir påtvingat. Visst att man kan förbereda sig för en katastrof eller ett litet setback. Men hur det påverkar en psykiskt när det bara slår till är svårt att förklara.

Varför jag valde att kalla den här perioden för bugin är just för att den kan ha någon relevans för dom som planerar att göra en bugin.

Att säga att jag inte har krav på mig är tyvärr oförstående.
Jag har nästan dukat under av dom krav jag har haft på mig.
Jag är egentligen inte frisk nog att ta hand om mig själv och att försöka göra det utan assistans så här pass länge under dom här omständigheterna har pressat mig lååååång över min komfortzon. Jag har klarat av saker jag inte trodde jag skulle klara av och jag har lärt mig otroligt mycket.
Det stöd jag fått från forumet har vissa dagar fått mig upp ur sängen och gjort att jag orkat en dag till.

Wait....What ?!
Tycker läkarna att du ska begå självmord ?
Det låter mycket märkligt om de uttryckt sej så

Men det är ju ditt liv att leva, eller inte, enligt din vilja.
Det låter dock väligt främmande att en läkare skulle föreslå detta, eller hålla med om att det är en okej plan.
Även om det inte är någonting de kan göra åt saken, så ser jag inget etiskt med att uppmuntra detta på något vis.

Så personligen tycker jag att det är en väldigt dålig lösning !
Dessutom skulle vi (eller åtminstånde jag) sakna dej här på forumet

Nja läkarna har inte sagt att de tycker att han ska göra det, de säger bara att möjligheten att nå vägs ände och känna att det inte går mer är större än att att leva ett liv som slutas av ålderdom.

Av detta har de satt upp Horrorcore på den väldigt korta lista på folk i Sverige som inte får inneha vapen (detta har horrorcore själv berättat i flera trådar så jag tror det är ok att jag säger det, annars är det bara att säga till så tar jag bort det).

Vad jag inte förstår är varför du inte kan eller kan få hjälp att hitta på något att jobba hemifrån med, du klar ju fint att fixa musik men tyvärr inte så det går att leva på. Det kanske hade gått om du fått någon form av coaching i egetföretagande och marknadsföring. Eller så distanskurser från universitet eller folkhögskolor i div saker som hemsidekonstruktion, nätverksövervakning, grafisk formgivning osv. Det kunde tom gå att göra genom att vara anställd på vissa företag som då inte kräver att du jobbar på särskild plats utan du kan jobba hemma.

Andra saker är videolänk och erfarenhetsföreläsningar om just ditt handikapp för psykologistuderande och personer som jobbar i vården för att få möjlighet att förstå någon med ett osynligt handikapp.

Att bryta ett bidragsberoende kan ju vara första steget att få någon form av första steg på en läkeprocess, att finna en självkänsla och känna "fan jag har ett berättigande jag med" och att då genom att ha mer ansvar för sig själv känna sig "friare" från att leva upp till förväntningar av försäkringskassan, psykologer och läkare.

Som jag förstår det så är det inte människor som är det direkta problemet, så länge som du är i din "sfär" så är det inte ett problem att träffa nya människor? Problemet uppstår när du lämnar tryggheten av ditt hem du talade om att du fick åka in för en operation en gång och då sövdes du innan transporten men väl på sjukhuset så fick du vakna upp på eget rum då? Hur kändes det?

Har du någon form av positiv upplevelse av att lämna hemmet de senaste två åren, även om det bara är att gå till brevlådan? Något att använda som första steg att bygga på.

Ibland är det enda som håller oss fångna oss själva och ibland är det som jag upplever det lite grann att det även är pressen från bla försäkringskassan och andra offentliga saker som gör att det inte finns någon ork kvar att försöka bli frisk med?

Sen har man ju problem med tid och att få den att räcka till. Läkare och psykologer hur välmenande de än är har bara viss tid att lägga på en patient. Och om problemen är så svåra så kanske de "fegar" ur för de själva ser problemet som nära oöverkomligt. Så (detta gäller nog inte för dig men som generell riktlinje iaf) så kan man aldrig överlämna sin hälsa till någon annan, man kan se det som man får hjälp till självhjälp men den ende som har 100% tid att investera i tillfrisknande är en själv.

Först får jag väl säga grattis ändå!

Sen är det klart att jag har funderat på din situation. Jag har också hört detta med 18 månader sen är du automatiskt frisk, men jag har själv upplevt att patienter på rättspsyk blir permanent sjukskrivna. Det brukar gå till som så att när de har varit hos oss ett tag så får de ett hotbrev från fsk att nu så är du frisk om 3 månader, då får du inte mer pengar. Då skickar doktorn ett intyg och kanske ringer upp denna människa på fsk, sen så får de ett papper om att de är permanent sjukskrivna. Inte förtidspensionerade! Vad man har för psykiska besvär kan ju variera, men jag har träffat människor som mår psykiskt sämre och betydligt sjukare ute i lägenheter inom öppen psyk än en del som får sin permanenta sjukskrivning inne på rättspsyk. Känns förjävligt ibland.

Lss då? Har du ingen möjlighet till lss?

i princip håller jag med ongrid , men säger grattis med, rätt ska vara rätt

däremot så behöver du Horrorcore fundera på vad som troligen händer i framtiden, med lite mera skit i fläkten så kommer inga få pengar till något så länge man kan göra något, så en plan på eget iniativ till att prova saker som gör dig till självgående är nog det vettigaste du kan göra

Det här kanske kan vara nåt då om du vill försöka skapa lite mer hemma .
Inte för att jag kan nåt om just det här men .

http://www.blocket.se/gavleborg/Hel_stu ... w=1&last=1


Och grattis till din nästa period och lycka till .

Visst är det så, men det är en stor skillnad om man ser den tredje typen (obotliga) som en opåverkbar skara där varken medicin eller terapi hjälper, eller om man ser den gruppen som en liten grupp som fortfarande inte hittat nåt som hjälper och där samhället till slut ger upp av prioriteringsorsaker. Du skriver att du provat allt, och då tänker jag såhär... Ingen i hela världen har provat allt mot sin "kroniska" problematik. En KBT-metod blir nåt helt annat om du provar den med en annan terapeut, och eftersom valet av metod svarar för omkring 15-20% av behandlingsutfallet, medans valet av terapeut står för 35% så måste man konstatera att en metod som fungerade med en patient-terapeut kanske inte gör det med en annan. Det handlar med andra ord om att fortsätta leta och vara medveten om att en ångestproblematik är inget som man "blir" botad från, utan nåt som man själv "botar" sig från.



Vad var det som gjorde att det fungerade då? Min erfarenhet säger mig att folk ofta beskriver det som att "det gick inte att pressa sig mer" eller "orken att kämpa emot tog slut", men när jag ser på utvecklingen så är det rätt ofta så att man, över tid, har släppt fram undvikanden alltmer, och därigenom ökar ångesten dag för dag pga att man hanterar situationer på ett kortsiktigt sätt som leder till en långsiktig försämring.



Det är ju föga förvånande, eftersom det som läkarna kan erbjuda är ju primärt piller... Visst kan man öka sannolikheten för att folk ska våga göra nåt som utmanar deras ångest genom att proppa i dom Sobril och annat gott, men det är nog snarast kontraindicerat eftersom man då blir ännu mer ångestfylld när man inte har medicinen.
...och som jag sa innan, ingen har blivit frisk från en ångestproblematik genom att nån annan "botat" denne. Det handlar om att du själv måste göra jobbet.



Det är ju rädslan för obeskrivlig ångest som vidmakthåller ångestproblematik... och framförallt känslan av att den kommer att hålla i sig för evigt. Tyvärr vågar folk ofta inte konfrontera den här rädslan och hamnar i undvikandebeteenden (som att hålla sig inomhus) vilket bara ökar rädslan och försämrar förmågan att hantera känslor av ångest.

Så länge personer med ångestproblematik ser sig själva som offer för omständigheterna utan egentlig påverkansmöjlighet kommer man att ägna sig åt undvikandebeteenden och ångesten förvärras och ökar. Det kan verka hjärtlöst, men folk blir inte friska från det här så länge som dom kan klara sig undan utan problem med sina undvikanden. Man måste helt enkelt göra jobbet själv.

Grattis! Hoppas du får bostadstillägg och att det ordnar sig med socialen också.