Swedish Survivalist

Juletiden är familjens högtid och i synnerhet barnens. Familjerna samlas och man trivs tillsammans.
Själv får jag hem mina två fullvuxna barn och min bror till julen. Dessutom blir det en vit och kall jul, precis som det ska vara.
Jag kommer inte att skaffa fler barn men nu när de är vuxna så kan jag känna att jag ibland ångrar att det inte blev en till.
Nu väntar jag istället på barnbarn även om det kanske dröjer nåt år till!

Jag tror att när man har barn får man ett annat perspektiv på framtiden. Ju äldre dom och man själv blir så sträcker sig funderingar och tankar längre och längre in i framtiden. Jag tycker mig se det när det gäller mina vänner och bekanta som är barnlösa. Det varierar naturligtvis men hos nån är det absolut definitivt slut efter deras egen livstid, ingen planering sträcker sig längre än så. Naturligtvis varierar det, några har syskonens barn som ställföreträdare.

Är det inte så att barnen är det som gör oss till människor och skapar familjen. Det är svårt att få så tajta band mellan människor som i en familj och bandet mellan förälder och barn är det mest uppoffrande vi har. Den som inte är beredd att dö för sina barn tycker vi nästan är konstig.

Men med tanke på hur vi ser på framtiden kanske det klokaste ändå är att inte skaffa barn. Barn som får lida onödigt i de svåra tider som kommer. Man kan också resonera filosofiskt och inte skaffa barn för mänsklighetens bästa, för att spara på resurserna. Det är ett förhållningssätt som kanske håller logiskt men känslomässigt fungerar det inte och i huvudsak är de våra känslor som definierar oss. Barn är alltså oundvikligt.

Min tes blir alltså att det är klokt att skaffa barn trots svåra tider. I synnerhet om man är beredd på att det kommer svåra tider. Barn anpassar sig mycket lättare än oss vuxna till svårigheter.

Det här kanske blev ett lite svamligt inlägg men jag undrar hur ni resonerar angående barn. Både barn och barnlösa. Jag har en bror som är barnlös och troligen förblir så. En av mina söner resonerar barnlöst och den andra resonerar inte alls men kommer troligen att skaffa barn.

ICKE!!!

Kan man inte ta hand om sig själv ska man inte ha barn.

Om man känner att man kan ta hand om sig själv då, det är ett av det främsta skälen till att man preppar. Barn och familj var det som fick mig intresserad av prepping eftersom man plötsligt har ansvar för fler än sig själv.

Vem säger att framtiden kommer vara så mörk som många tror, hade ni frågat någon på 50-talet om de övervägde att inte ha barn, eftersom det inte fanns internet eller snorbilliga grejer på Biltema, så hade de nog tittat konstigt på er.

Jag har ett litet barn och planerar att skaffa fler för det är ett av de stora "glädjeämnena" i livet!

Ojoj... Här skulle jag kunna gå igång på riktigt men jag ska försöka avhålla mig.

Jag ångrar inte att jag skaffat barn. Jag är däremot orolig att de eller deras barn ska drabbas av onda tider. Det är inte riktigt möjligt att säga hur jag skulle agerat för 20 år sedan om jag haft den kunskap jag har idag. Jag tror inte det hade känts lika självklart att skaffa barn om jag förstått det jag nu vet.

Men som Rakkuraj skriver; man blir en annan person av att skaffa barn. Jag har förändrats väldigt mycket av att vara förälder.

I någon mån kan jag ibland tänka att jag genom barnen existerar för evigt. Vad är "jag", tja, en klump kött med specifik DNA-uppsättning bär runt på "jag" och påverkar "jag". I övrigt är "jag" mina tankar, minnen och bearbetandet av information. Barnen bär delar av mitt DNA vidare, i någon mån bär de också mina tankar och minnen samt sättet att bearbeta information. Så genom dem fortsätter jag på något sätt.

Så, ja, jag är glad att jag har barnen, att de finns. Samtidigt är jag starkt orolig över hur det ska gå för dem och deras barn och det är anledningen till att jag preppar. Kortsiktig preppning för att kunna hjälpa dem genom en vintermånad utan el och värme. Planerad långsiktig preppning genom att försöka hitta den rätta gården som de ska kunna leva av i generationer - även när tiderna blir onda.

Mina barn har ännu inga barn och jag kan förstå om de väljer att inte skaffa sig några. Samtidigt önskar jag, rent egoistiskt, att få något barnbarn att ha kul med.

/MD - också lite svamlig.

Två barn i vuxen ålder och ett som snart är där. Jag hade inte gjort annorlunda om jag vetat vad jag vet idag. Eller kanske hade vi skaffat ett till.

Jag är inte orolig för framtiden vad gäller barnen - människan är anpassningsbar och barn mer än vuxna, så med mina förberedelser, som, precis som för många här, är anledningen till till att jag började med mina förberedelser, kommer det att gå alldeles utmärkt.

Jag "lider av" akut juloptimism nu kanske, dagen efter att ha överlevt den i media utmålade katastrofdagen...

Har 3 döttrar, åldrar 1-5 år.
Tycker att de räcker ganska bra, även om jag inte skulle haft något emot en pöjk med.
Tror inte jag medvetet försöker skaffa några fler.

Som sagts tidigare, man förändras när man blir förälder.
Utan dem hade jag nog fortfarande varit ett fårk som bara satt och spelade xbox eller nåt.
Ingen prepping alls.

Instämmer helt å hållet. Samtidigt känner jag ett otroligt stort ansvar IOM att man framavlat 2 st söner som i min värld skall ha det så bra som möjligt.... Känner oro för deras framtid får ibland dåligt samvete. Pga min egen oro. För framtiden men så länge gubben "jag" kan kämpa så är det jag kommer göra...

Som sagt blod är tjockare än vatten. Tyvärr även om jag inte släpper fram alla "survival" tankar så känns det som de inte riktigt inser allvaret som lurar runt hörnet. Jag får göra mitt bästa å försöka på ett smidigt sätt att invagga ungdomarna i ett sundare tänk. Tyvärr lever vi i data åldern så det är mkt som konkurrerar.

Jag vet inte, men å andra sidan så tror jag att de som växer upp i framtiden delvis kommer att få andra preferenser än just vi har och uppfatta andra tillstånd som naturliga, precis som vi förmodligen gör.

Sedan vad gäller band så har åtminstone som jag känner det, minst lika stor förpliktelse att skydda tex syskon och syskonbarn mm om det krisade, min uppriktiga åsikt är att man måste hjälpas åt och inte vara så issolationistisk vad gäller just kärnfamlijen och sådant som jänkarna verkar vara utåt, det tror jag sådär rent personligen, tvärtemot vad en del anser, att man inte kommer att kunna kosta på sig i ett äkta SHTF scenario, där måste man nog hjäpas åt och kunna lita på varandra på ett annat vis än vi är vana vid idag om det skall fungera, i allafall om man vill ha en fast boplats.
Min personliga tro är att de som enbart ser till sitt och sina kommer att duka under så småning om om man håller en sådan linje, allt eller inget (dvs total ensamhet och snabb mobilitet och rörlighet) är det som kommer att gälla långsiktigt.

Ett tält med en familj fungerar bara i samhällen där det finns gott om råvaror och är relativt lätt att försörja sig vad gäller mat för dagen osv.

Detdär med trapperstugan i skogen är nog bara romantiska drömmar från amerikanska filmer där man kunde beställa hem sitt torkade bacon inför vintern när det krisade. (och hålla borta rövare med sin sexskjutare utan att bli träffad själv..--)

Edit, jag tror för min del att ett riktigt TSHF scenario kommer att bli en mörk dystopi utan romantiskt glamour där illasinnade eller desperata människor kommer att kunna dyka upp och vara på allt och alla i princip överallt.


.

Om man bara har ett dystopiskt framtidstänkande och tror att barnen får ett helvete på jorden så kommer ju framtiden att lösa sig rätt enkelt... Ingen skulle ju skaffa barn och mänskligheten dör ut av sig själv

Själv har jag två barn, och dom är det bästa som hänt mig! Sen är dom en stor orsak till att jag börjat preppa.. Jag vill inte stå med arslet bart och två gråtande barn om skiten träffar fläkten.

Har två söner som är vuxna och väldigt självständiga och självgående .

Men är orolig fr den yngre av dem , orolig att han ska ta efter beteenden från sin farsa .

Ärligt talat så lever vi idag i en djup dystopi, skulle helt och fullt ärligt talat vilja påstå att vi redan har skapat undergång och hel*'tets uppstigande sedan länge men det är ju det naturliga tillståndet för oss som lever idag, kort sagt, vi måste gilla h***et så länge vi tycker att det är bättre än alternativet som för närvarande finns så jag tror för min del att det även i en framtid kommer att förhålla sig likadant nästan oavsett var det bär hän.

Jag ångrar inte en sekund att jag skaffade barn. I svåra tider har barnafödandet alltid ökat och man kan ju spekulera i varför, jag har till och med hört att under krigstider så har det fötts mer pojkar vet inte hur vetenskaplig fastslaget det är dock. Reglerar naturen sig själv tro? Men men bara för det kommer bli en guppig färd framöver så kan vi ju inte lägga oss ner som ett gäng veklingar och ge upp med orden "varför skaffa barn till denna skitvärld". Historiskt sett så har det alltid vart hårda tider och klarade våra förfäder av det så nog faan ska vi klara av det eller vad säger ni? Det kommer tvivels utan bli tufft men vi är ju ett gäng bad as mother fuckers så det skall nog gå. Visst vi gnäller på fårket men männsikan har blivit den dominerande arten av en anledning och den stavas ANPASSNING. Lik väl som att vi anpassar oss till goda tider så kommer vi anpassa oss till tuffare tider. Kolla under vilka förhållande vissa människor i världen lever under men som lever lik för bannat. Vi kanske till och med mår bra av att få kämpa lite, det kanske är därför många mår psykiskt dåligt idag för vi har för lite motstånd i livet. Vi behöver inte kämpa för brödfödan eller tak över huvudet så därför snöar vi in på annat som ersättning, må det vara shopping fotboll eller spriten men allt är ett tidsfördriv som skall dölja det faktum att vår sanna natur att behöva kämpa för överlevnad inte längre får komma fram.

Eller svamlar jag bara?

Du tappade bort mig nånstans där i all text... var det ett uttalande för/emot barn, eller bara ett konstaterande att dagens samhällsutveckling? Ska man se till hur folk hade det i artonhundratalets Sverige så hade dom nog inte skaffat barn heller... folk svalt och frös ihjäl, ingen hade pengar och det var allmänt ett helvete.

Det är kul med barn, inte så mycket i början, men väl när de blir några år gamla. Då kan man kommunicera med dom på ett helt annat sätt. Spädbarnstiden är dock en bra träning i sleep depravation och ljudtortyr, så det kan ju komma väl till pass om man hamnar i trångmål och utsätts för dylika förhörsmetoder .

Jag skaffar gärna fler barn, det är ju även kul att tillverka dom.

Har två småbarn och fler ryms nog i familjen. Visst kan det vara betungande att vara småbarnsförälder (städade nyss upp bananluktande babyspyor orsakade av vinterkräksjuka ), inte minst att man ibland sover lika dåligt som en värnpliktig ute i terrängen.

Som min signatur säger så gör jag detta för att trygga min barns och min familj tillvaro, stat och kommun får lägga ner bäst de vill men jag vet att vi klarar oss i alla fall. Sen räknar jag med att pensionssystemet havererar innan jag ens kommer i närheten av någon pensionsålder och finner det troligt att flera generationer får flytta ihop under ett tak likt förr i världen, familjen får ta hand om övriga familjemedlemmar. Även om svåra tider troligen är på kommande så har jag ju en chans att rusta mina barn så bra som möjligt inför detta. Bra svårt har det varit förr också , min mamma är född under krigsåren och hon led av bristsjukdomar, min mormors föräldrar dog i gulsot så barnaskaran blev fördelad på flera släktingar (att ta sig an mer än ett barn var för betungande), en av mina släktingar hade inte själv sett men hört i andra hand om hur "fattiglappar" låg döda längs med vägarna under 1860-talets nödår.